Helen

Idag har jag haft en riktigt sömnig dag. Jag fattar inte hur det blir så här. Kanske finns det tse-tse flugor i vårt hus. Ni vet, såna där med sömnsjuka... ha ha...
Har i allafall varit på en promenad med min älskade make och hundarna.

Hoppas på en piggare dag i morgon. För det är mycket jag vill ta itu med. Men det är nog bäst att lyssna på kroppen ändå. Behöver den sömn så behöver den.

På onsdag ska jag ta stygnen. DET ser jag fram emot. Hoppas jag får lov att bada efter det. Jag längtar verkligen efter ett varmt bad.

Näpp nu ska jag se på Hyacinth Bouquet på TV... that Bucketwoman :)

Jag tycker det är ett så vackert ord. Det finns många mänskliga behov. Att känna omsorg är ett. Men även att ge omsorg till någon annan. Att ge och få. Vi är sociala individer och behöver kontakt med andra. Vi behöver känna närhet, värme och förståelse. Behoven kan te sig på olika sätt och vi behöver kanske alla olika mycket. I olika delar av livet kan väl också tilläggas, beroende på var vi befinner oss.

Det är ingen svaghet att vara liten och sårbar i vissa situationer. Det är en styrka. Det är inte alla som törs vara det. Jag har själv känt många gånger att jag är stark, fixar och klarar av det mesta, men ibland kan jag rasa ihop som ett litet korthus och bli ledsen och känna mig liten. Det är skönt att ha en omgivning som älskar och förstår en. Min underbara man, min bästa Lotta, söstra mi, som jag kan prata med allt om. Människor man både gråtit och skrattat ihop med. Vi är inte starkast i världen alla dagar. Det är skönt att veta att man själv också kan stå där och fånga upp andra som också behöver omsorg. För får man mycket har man mycket att ge och vice versa.

En annan av mina favoritlåtskrivare är Roland Utbult. Tänk vad många underbara sångtexter han har gett oss. Skickar en varm kram till alla läsare med denna sångtext.

Tacksamheten över livet känner jag ofta. Vill därför dela med mig av Inga-May´s underbara röst som sjunger Cat Stevens "Morning has broken" på svenska. Den gjordes innan det fanns flashiga videos, men slut ögonen och lyssna på texten. Visst är den underbar?

En av mina favorit låtskrivare är Ingemar Olsson. Här kommer ett klipp från TV serien "Minns du sången".

Jag älskar den här sången. Den påminner mig om att det krävs många människor för att forma en värld. Vi är alla olika men vi har alla nåt att ge. Vi har lätt att bedömma varandra efter pärmarna vi människor, hur vi tror att någon är på utanskriften eller pga den åsikt vi bestämt oss ha om den personen. Åsikter om andra kan ibland vara gjutna i sten och det kan vara väldigt svårt att ändra på fördomar om att en är si och en annan så.

Men vet ni vad? Vi tar och struntar i det. För du och jag är värdefulla. Vi kan vara olika till både innehåll och det yttre. Precis som böcker i ett bibliotek. ÄVen om vi ibland hamnar lite snett så är vi värdefulla och har nåt att ge,

Här kommer nu Ingemar Olsson och underbara Christina Gunnardo (som numera sjunger i den himmelska kören) och sjunger SKÖNA MÄNNISKOR.

Texten talar för sig själv, lyssna på den.

Idag har jag och maken varit på Erikshjälpen. Lilleman hade ingen lust att gå i några affärer så han ville vara hemma. Hans kompis M kom och dom har lekt hela dagen. Till lunch utfodrades de med Tillmans korv med bröd, men ikväll blir det Tacos.

Jag köpte en fin duk till köksbordet på Erikshjälpen. Köpte också en fin och kraftig stickling av fredskalla som jag satte i en av änglakrukorna i badrummet och två dinosaurier som sonen beställt. Sedan var vi till leksaksaffären och lämnade in Lillemans radiostyrda helikopter på lagning. På premiärflygningen kraschlandade den och bröt av ena rotorbladet. Det är säkert tre månader sedan och först nu har vi kommit iväg och lämnat in den. Tur var väl det. Ibland är det bra att vara lite glömsk, för de hade precis fått in en annan likadan helikopter med elfel så då skulle vi få rotorbladet ifrån den istället. Enkelt och smidigt.

Hursomhelst så känns det skönt att bit för bit slippa alla starka mediciner jag fått tagit mot smärtan i min rygg. Har ju i 2 års tid fått tagit smärtstillande medicin och nu känns det som att de inte kommer att behövas längre. Jag är så glad för det, för ingen kan ana vad trött och "in i dimman" man blir av smärtstillande. Jag känner mig som en helt ny människa nu, och sedan jag börjat orka vara uppe mera och minskat på min medicinering.

Har även haft mina föräldrar på besök på eftermiddagen. Det är så kul när de tittar in här när de haft ärende ner på byn. Pappa hade även tagit med sig ved till vår öppna spis.

Just nu håller maken på förbereder middagen samtidigt som vi kalkar av kaffebryggaren. Lite sån där "nödvändig och bra" sysselsättning på lördag eftermiddag. Själv ska jag ta en tur med vattenkannan nu så blir alla våra krukväxter glada.

Ha en trevlig lördagkväll!

Systrarna yster gör London osäkert. Systrar med bonussyster. Snodde bilden från Carros FB.
Visst är dom goa!

Det beror på i vilket landsting man bor, har jag lärt mig, för vilken hjälp man får. När jag var 15 och opererade ryggen förra gången så behövde jag tre hjälpmedel. En toalettförhöjning, en griptång (att plocka saker från golvet med) och en hög kudde, för att underlätta när jag skulle sätta mig resp kliva upp.

Jag behöver samma hjälpmedel idag, plus ev en strumppåtagare. Men vid kontakt med landstinget i Gävleborg fick jag veta att det enda jag kunde få hyra av dem var toalettförhöjningen. Övriga saker fick jag köpa själv av dem. Till rätt dyr peng kan tilläggas. Men vad ska jag med en griptång, sittkudde och strumppåtagare om några månader? Jag har inte lust att lägga ut dyra pengar på saker som bara kommer att användas under en kort tid. Dessutom ryms det knappast i en sjukpenningbudget.

Min rumskompis från Spine Center bodde i Vallentuna. Där fick man låna allt detta gratis.

Det är märkligt men när man inte kan böja på ryggen då verkar det som man tappar saker på golvet extra mycket. I går var jag ensam hemma hela dagen när maken skjutsade dottern till flyget. Vid ett tillfälle skulle jag slänga ett bananskal i sopkorgen, men missade såklart och det hamnade på golvet. Jag tänkte att, om jag böjer mig ner med knäna och rak rygg så borde det gå att plocka upp. Så jag försökte, varpå jag fick kramp i höger ben med en värk som var så våldsam att jag segnade ihop på golvet. Sen fick jag krypa till en stol och kravla mig upp därifrån. Det gjorde så ont att det svartnade för ögonen, trots att jag inte är det minsta svimningsbenägen i vanliga fall.

Hade jag haft en griptång hade denna situation aldrig behövt uppstå och jag blir så arg när jag tänker vilket onödigt lidande vi nyopererade utsätts för pga att vi bor i ett snålt landsting.

Samma sak med strumpor. Min man får sätta på mig strumpor varje dag. Det grejar jag inte själv ännu.

Onödigt tycker jag.

Idag tar vi en långsam dag. Fick öka mina smärtstillande igår och det gör att jag blir så trött. Vilade en stund mitt på dagen, då tyckte hundarna att det var lyx, för de fick också vila med matte i sängen. Något som inte hör till vanligheterna. Lizzie på husses huvudkudde, Jolly vid fotändan och Dolly under täcket givetvis :)

Katten Flisan ville också mysa så hon hoppade också upp och landade rakt på Dolly, som inte syntes där hon låg under täcket. Moooorrrr sa Dolly, vilket Flisan bara fnös åt.

Min far och min svärmor var förbi i olika omgångar och rastade hundarna. Dom är för goa. Maken har skjutsat yngsta dottern till Arlanda och sedan ska han om allt går vägen sälja bort vår Audi som bara stannat och vägrar starta. Den kan ju inte stå kvar i Uppsala i tid och evighet. Orkar inte med gamla trilska bilar så då är det bättre att sälja den på ort och ställe.

Klarar oss med en bil som det är nu i alla fall.

Har plockat och fixat lite här hemma i alla fall. Det känns bra.

Även om jag är konvalescent och rätt skruttig just nu så vill jag bara tala om att jag älskar min familj så oerhört mycket. Er kärlek och värme gör min väg så ljus!

Min underbara make Calle som ställer upp till miljoner på mig och som har varit ett enormt stöd för mig under det jobbiga året som ligger bakom. Min ungdoms kärlek som jag var handlöst förälskad i som 16 åring och som jag återsåg efter 27 år och har älskat varje dag sedan dess. Mannen som aldrig gnäller eller är sur. Som visar kärlek i både ord och handling.


Mina underbara barn som jag burit under mitt hjärta, 4 till antalet och två av varje sort och mitt fina lilla barnbarn.
Utan er vore livet fattigt. Det är ni som är min rikedom och jag älskar er av hela mitt hjärta.
Michaela, Alexander, Linnéa och Mattias och Michaelas lilla goa dotter Vendela. Mormors gull.



Mina fina ungar i den ordning de föddes M-84, A-87, L-95, M-99


Mormors gullhjärta Vendela. Världens vackraste och goaste bebis!

Sist men inte minst, jag fick ju verkligen en fin bonus när jag träffade min man. Två underbart fina och goa bonusdöttrar.



Carolina och Johanna, ni är så fina!

Finns så otroligt många fler jag älskar. Mina föräldrar, min svärmor, min syster med familj, söstra mi Lotta och många många fler. Ni är många även om inte alla blir nämnda här.

Jag är lyckligt lottad. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Vad betyder all världens rikedom mot att ha en så underbar familj och vänkrets som jag har.

Älskar er så!

I dag var distriktssköterskan här och la om såret. Om en vecka ska stygnen bort.

Så här såg det ut i dag:

såg det ut utanför köksfönstret i dag. Satt och såg på alla som åkte längdskidor på gärdena när jag intog mitt förmiddagskaffe. Själv får jag försöka hålla mig lite lugn idag. En promenad ska det bli,men sedan rätt lugnt. Har mera ont i dag. Precis som sjukgymnasten berättade så är vissa dagar jättebra medan andra gör mera ont. Men så får det vara. Det är i alla fall bättre än innan.

I morgon åker yngsta dottern till London tillsammans med sina bonussystrar. Dom är så gulliga som åker tillsammans så här. Det är första gången dottern åker utomlands utan föräldrar så det blir nog väldigt spännande för henne, och för hennes mamma kan jag tillägga. Passade på att ge alla förmaningar igår när jag färgade håret på henne. För då satt hon där hon satt så att säga he he he... Nejdå hon är så duktig så det kommer att gå bra det här.

Hon har sparat till resa och fickpengar själv. Det tycker jag är bra gjort av en 15 årig tjej. Som tur är har det nyss varit jul och hon har kunnat lägga undan julklappspengar också. Så har hon gjort lite ärenden hemma och tjänat pengar med.

Hoppas dom får en riktigt kul och minnesvärd resa och att vädret blir bra.

Maken skjutsar ner henne till Arlanda i morgon bitti, för jag litar inte riktigt på SJ. Nån som gör det idag?

Sedan ska förhoppningsvis Audin säljas, den står redan i Uppsala så vi hoppas hitta nån hugad bilhandlare som vill ha den till ett hyfsat pris. Maken har det i uppdrag i morgon.

Tycker det är onödigt med två bilar när bara en används. Får kika på en "ny" senare om det visar sig att vi behöver. Men just nu så känns det lite slösaktigt.

Själv har jag ägnat förmiddagen åt att leta upp alla gamla mobiltelefoner som ingen använder och som bara ligger och tar plats. Har hittat en affär på Götgatan i Sthlm som köper gamla och skadade mobiler. Kanske man kan få nån liten slant för dem.

Jag tror det är för att solen skiner som jag blir på sånt där "vårstädarhumör". Men jag vill få undan sånt vi inte använder. Så detta är nog bara början.

Gardiner har jag däremot inte hittat några. Får nog vänta tills jag blir så pass att jag orkar springa i affärer. Då ska jag minsann ut och leta. Tapet till hallen däremot är jag ganska klar över. Nåt ljust eller vitt med lite svagt mönstrad glans blir det där. Men åååå vad jag längtar till tak och spalje blir vitt.

Men som sagt, ingen brådska. Vi tar en sak i taget. Nu ska jag ta en liten promenad sen vila. Jo för så ser det ut när ryggen är arg på kirurg Frost.

Tjing so long!

Tog en prommis i solskenet med min älskade make och hundarna. Katterna bangade men kommer väl igen ikväll :) Det var så skönt ute. Strålande sol från klarblå himmel och kritvit snö. På väg hem träffade vi Teddie och hans husse. Teddie blev så glad så han tjöt. Teddie är från vår uppfödning och helbror (fast från en senare kull) med vår Lizzie. Teddie bor på samma gata som vi, så våra hundar brukar alltid stanna till utanför deras hus när vi går förbi, ifall Teddie skulle komma ut. Idag hade vi tur alltså.

Nu blir det en stunds vila för mig.

Hoppas ni alla har en underbar dag!

Å nu lyser solen äntligen ute. När jag satt och åt frukost i morse så såg det ut att bli molnigt, men nu verkar det spricka upp.

Har fortfarande träningsvärk. Envisades med att ta två promenader i går med. Den sena kvällpromenaden borde vi ha fotograferat. När maken tog i kopplen och kallade på hundarna i hallen så var det inte bara tre glada hundar som radade upp sig utan även tre katter. Max, Mimmi och Zelda ville med på promenad i går kväll också. (dom var med kvällen innan med). Så på katters vis ömsom gick och ömsom sprang de. När vi gått knappt hälften av vägen anslöt Flisan till gänget, så på promenad var jag, maken, tre hundar och fyra katter. Behöver jag säga att vi tog upp hela vägen? :) Kändes nästan som Bodils minicirkus, ha ha :)

Idag ska jag ta det lugnt, förutom de obligatoriska promenaderna. Kanske jag ska göra ett aktivt försök att beställa gardiner till vardagsrummet. Funderat lite över blommor också. Har bestämt mig för Saint Paulor i köksfönstret i alla fall. Så hoppas jag dom är fina där tills Pelargonsäsongen börjar. För snart kan man plantera Pellissticklingar - det ser jag fram emot.



Här en av mina favoriter Appleblossom. En annan favorit är förstås Mårbackapelargonen.

Vi har ju en teliabox som vi kan hyra film ifrån. Oftast är det barnen som hyr eller som väljer vad vi ska se, men idag tänkte jag att jag skulle välja en film.

Jag ville se nåt spännande och bestämde mig för en där storyn var att 3 atombomber placerats ut i 3 städer i Usa och man skulle leta rätt på dessa. Men jag tror jag blundade halva filmen.  Så det var ett rent slöseri att betala 45 spänn för en film man bara såg hälften av. Samuel L Jackson hade en av huvudrollerna.

Filmen hette Unthinkable och det är ingen film jag rekommenderar. Bara en massa vidriga tortyrscener. Ingen Helenfilm alltså:


Som plåster på såret så hyrde jag en annan film, som jag varmt kan rekommendera.

Den heter: Huset vid Tara road



Den tycker jag absolut att ni ska se!

Härligt med nya dagar. Idag har jag träningsvärk, fast det spelar ingen större roll. Dagen är härlig ändå och jag ska på´t igen idag var så säker. 2 promenader blev det igår och jag blir lite fnissig när jag tänker på att jag får träningsvärk av två promenader. Men så är det väl med en nyopererad rygg. Minst en promenad om dagen, gärna flera ska det bli fram till dess jag får träna på sjukgymnastiken om ca 3 veckor. Fast promenader kommer jag alltid att fortsätta med. Som hundägare är det ofrånkomligt och dessutom tycker jag det är underbart skönt att få promenera. När man bor så vacker som vi gör är det en vacker visuell upplevelse också att vistas utomhus. När man går upp på Borgenområdet så ser man hela byn ligga där nedanför och det är en vacker utsikt. Vi har den delvis från våra fönster också. Speciellt härligt är det att sitta vid köksbordet eller matrumsbordet de kvällar skidbacken är upplyst. Det är så vackert.

Ute på gärdena mellan oss och Voxnan är det många som åker längdskidor. Nästa vinter ska jag se om jag kan komma över ett par längdskidor till hyfsat pris och åka lite jag med. Maken (den ständige slalomfantasten) har lovat att han också ska krypa till korset och ta på ett par längdskidor han med. Anledningen till att jag vill åka över gärdena är att det är platt. Inga backar upp eller ner. Så det passar mig alldeles utmärkt, till att börja med i alla fall.

När detta med ryggen lagt sig lite så ska vi fortsätta renoveringsetapp 2 av vårt hus. Hallen och vardagsrummet ska tapetseras. I hallen ska även tak och spalje få fin vit färg över fulfurun. Det ser jag fram emot. Fram till dess får man ägna sig åt lite småpyssel så länge. Har lite fönsterlampor som ska fixas med och en hylla som ska hängas upp. Det blir som vanligt jag som tänker och planerar och maken som får utföra. Men snart är jag väl på benen ordentligt och kan börja dona lite mera jag med.

Vi ska se om jag kan åstadkomma lite bilder och lägga upp. Borde kanske bli dags för mig att lära mig min kamera... hmmmm.....  Ja ja annars blir det iPhone bilder... he he

Innan jag opererade mig så läste jag i olika bloggar om andra som opererat sig. Flera beskrev att den smärtstillande medicinen gav dem mardrömmar. Så jag hoppades verkligen att jag skulle klara mig ifrån den biverkningen i alla fall. Jag hatar att drömma mardrömmar, vem gör inte det förresten :)
Men på mig verkar pillren funka tvärtom. Visst, jag drömmer väldigt märkliga drömmar, men mera åt det humoristiska hållet. I morse vaknade jag av att jag låg och skrattade.

I början blandades dröm och verklighet, för i verkligheten var det så att jag sa till min man, när han skulle gå upp, att jag tror jag slumrar en stund. På väg in i drömmen var jag, för jag drömde att maken och jag var ute och gick i ett stort köpcentrum. På en scen stod en man och demonstrerade en massa experiment av den typen som vi gör i NTA undervisningen med eleverna i skolan. Men inte en människa var intresserad av att stanna och lyssna. Mannen på scenen slängde ut en fråga: "varför stiger bubblor i vatten uppåt", jag fnissade och viskade till Calle: ""ja vaaarför gör dom det?" Calle skrattade och sa: "Sätt dig här du och lyssna så ska jag gå och hämta kaffe". Så satte jag mig på en stol så nära scenen jag kunde för att kunna följa showen.
I verkligheten var det så att Calle sa: "Ligg kvar du så kommer jag med frukost till dig".

Nåväl tillbaka till drömmen. Jag var så trött i drömmen med, att jag hade svårt att hålla ögonen öppna. Jag småslumrade nog ett par gånger, för när jag slog upp ögonen stod en hel skolklass med barn där och tittade när han gjorde något vattenexperiment där han satte vatten i rörelse. Han hade hela tiden kontakt med skolklassen genom att hålla en dialog. Eleverna var väl runt 9-10 år. En tjej som var lite okoncentrerad blev helt ställd när mannen på scenen ställde en fråga till henne. Han frågade: "När är du född?" Varpå tjejen tokstirrar framför sig och efter en stunds tystnad svarar: "Shit, jag ÄR född.... tror jag".
Det var där jag vaknade av att jag låg och skrattade och maken som kom in med frukosten undrade vad det var med mig.

Konstigt att jag minns saker jag drömt. Det brukar jag inte göra annars. :) Därför händer det väl inte alltför ofta att jag kan berätta drömmar här på bloggen, eftersom jag helt enkelt inte kommer ihåg. Men idag gjorde jag det...

Idag ska jag ut på en skön promenad igen. Sen kommer dottern hem vid åtta och då ska hon och jag ha filmkväll.
Myyyyys!

I kväll ha maken och jag tagit en promenad. För första gången sedan jag blev opererad har jag promenerat utomhus. Orkade med hela rundan på vår gata. Det kändes så skönt att få luft och komma ut och röra på sig. Ingen smärta alls, vare sig i ryggen eller benen. Helt fantastiskt! Däremot var jag lite trött i ryggmuskulaturen när jag kom in igen. Det känns ju att den varit avkapad om jag säger så. Men jag känner mig så lycklig, för detta är mina första steg in i min rehabilitering. Om 2 veckor ska jag ta stygnen och om 3 veckor kan jag besöka sjukgymnast.

Tänk att man kan bli så fylld av lycka bara att få ta en liten promenad ute och få gå utan smärta. Jag som haft ont så länge.

Tänk vad trött man kan bli av smärtstllande mediciner. Jag vaknade i morse, tog en liten morgonpromenad, fram och åter i rummen på övervåningen. Fixade lite här och piffade lite där. Allt som jag kan fixa med rak rygg utan att bli stående för länge går bra och sa ska det helst inte vara några lyft överhuvudtaget.

Gick förbi bänken där katterna har sin mat eftersom gnällspiken Max klagade högljutt när jag kom in i köket. Det brukar han göra när maten behöver fyllas på. Men där var välfyllt och allt i sin ordning. I en liten vit box på samma bänk förvarar jag även månadens räkningar. Många av dom var lite slarvigt istoppade så jag tänkte bara rätta till dom så det skulle se prydligt ut.

Max satt på köksbordet bakom min rygg och när han hörde att något lät, även om det bara var pappersprassel, så trodde han det var mat. Så han kastar sig emot bänken men lyckas på nåt sätt få med bara överkroppen så han satte klorna i den lilla tablett som kattmaten står på och höll på att dra med sig såväl mat- som vattenskål i fallet. Jag lyckades rädda allt i sista sekund. En mycket förvånad Max satt på köksgolvet och började generat tvätta sin päls. Hans båda fruar Zelda och Mimmi tittade förebrående på honom. Dom satt i köksfönstret och spanade på fåglar dom.

Så det blev till att städa och göra fint på bänken efter all utspilld kattmat. Var ju tacksam att allt inte hamnade på golvet i stället för då hade den stackars hussen fått tagit rätt på det.

Sen när lugnet var återställt fick jag hetvägg till frukost (semla med varm mjölk) av min underbara make. Åååh vad det är gott. Tog en kopp kaffe och sen skulle projekt duschning ta vid. Efter duschen tyckte ryggen att det var dags för ett piller och lite vila så jag gjorde som ryggen sa. La mig i sängen och läste en stund. Maken kom in och la sig bredvid. Sen föll ögonen ihop på oss båda två och vi sov garanterat ett par timmar. Kära nån... det är inte klokt hur mycket man kan sova.



Nu ska maken strax åka och jobba medans jag ska upp och röra på mig en stund igen. Sen blir det väl lite Tv tid. Ha en bra kväll allihop!

Idag har min kära make installerad Dvd-spelaren i sovrummet så jag kan ligga och se/lyssna på dvd´n som jag fick i julklapp: Carola i Dalhalla. Jättemysigt!


Dottern ska åka till sin pappa i helgen och Calle skjutsar henne till bussen som går från Bollnäs. Sedan ska han och svärmor handla lite också. Synd att jag inte orkar åka bil eller röra på mig så mycket än, för då skulle jag följt med och tagit en tur på Röda Korset och Dollarstore. Men det går väl fler tåg. Jag tänker inte ha så här ont så länge. Så det så!

Ska kolla upp jobb nästa vecka. Prata med försäkringskassan och se hur vi ska gå tillväga där. Hoppas få arbetsträningsplats på någon skola, eftersom jag är lärare och känner att jag har mycket att tillföra där. Dessutom älskar jag mitt yrke och det är fantasktiskt att få jobba med barn och undervisa. Men det finns även andra jobb jag kan tänka mig. Ser så mycket fram emot att bli bättre i ryggen och börja jobba.

Men nu... musik och vila!

Ha det gott!

Som jag längtar efter ett varmt bad. Ibland fryser jag och blir alldeles kallsvettig och då längtar jag efter att få ta ett bad. Men det får jag inte göra än på ett par veckor, tills stygnen är tagna. Så i brist på bad så får det bli ett fotbad.
Så ikväll var min snälla make ut i garaget, där vi fortfarande har en del ouppackade flyttkartonger och hämtade mitt fotbad. Sen fyllde han det med varmvatten, såpa och salt. Sen fick jag sitta där och njuta av värmen.


Ja bilden har jag lånat från nätet för mina tånaglar har minsann inte fått nån tjusig färg än. Svårt att nå tårna som stelopererad. Mitt fotbad är dessutom ett sånt där med såväl värme som vibrationer. Gammalt som gatan, men fortfarande funkar det klockrent.

Så nu ligger jag här och ser på NCIS med varma och gosiga fötter. Jätteskönt!

Har haft mycket ont idag. Trappar ju av de smärtstillande. Så det har varit rätt jobbigt. Men det kommer väl bättre dagar. Har ju läst om detta och förberett mig. Men jobbigt ändå med bakslag. Fast att gå går bara lättare och lättare och det känns jättebra. Så jag fokuserar på det positiva och hoppas att smärtan klingar av.

Nu blir det lite fortsatt tv-tid tills sömnen infinner sig.
Ha det gott!

har jag haft idag. Fast inte till mina egna barn utan till mig själv. Det är mina föräldrar som varit här och tagit hand om mig några timmar. Dom har klart deklarerat att jag inte får bli lämnad ensam nu när jag har så ont. Dom är så himla goa. Jag älskar dom så. Maken har ju jobbat hemifrån, men idag hade han ett lunchmöte så då skulle han åka in till Bollnäs ett par timmar. Så då var mamma och pappa här. Det är så mysigt att ha dom här och få umgås en stund. Pappa tog ut hundarna på en promenad också. Sen lekte han "kasta boll" med Jolly, han är grymt populär bland hundarna min pappa.

Känner mig en aning febrig så tror det får bli en nyttig Skipperdrink för mig lite senare. Såg ett spännande tv-program igår där en kille gjorde en massa nyttiga driknkar, något tea och andra saker i från naturens skafferi, som var bra mot olika krämpor. Han gjorde även något som liknade min Skipperdrink fast med gurkmeja i också. Tror den var varm, men verkade väldigt bra.

Tom hudkärm tillverkade han av olika växter. Jag gillar när man kan använda sig direkt av olika växter, grönsaker och frukter och göra sånt som är bra för kroppen. Däremot ställer jag mig rätt tveksam till alla piller folk tycker att man ska stoppa i sig under mystisk flagg. Stora pengar tjänar dom på sånt med dom rackarna.




Man funderar mycket när man ligger så här. Bl a så tänkte jag på hur det var förr och hur det är nu. Tänker på farmor som hade 9 barn och mormor som hade 5. Slitsamt, tungt och jobbigt. Man klev upp tidigt och kom i säng sent. Inga av de moderna hjälpmedel som vi idag har fanns då. Tänk att ha en hel drös ungar och ingen tvättmaskin. Jag är så tacksam över att vi slipper ha det så idag. Även om vi kvinnor av idag kanske stressar mera med förvärvsarbete och ansvar för barn och hem.

Tror inte heller det skulle fallit farmor in att slita ut köksinredningen för att hon var trött på skåpluckorna, eller att hon skulle klagat att hon aldrig kom iväg på semester. Vi har barnkullar idag som är avsevärt mindre än de som de hade på farmors tid. Den tid vi spenderar med våra barn idag är avsevärt mindre än det tid farmor spenderade med sina barn. Trots att föräldrarna förr inte åkte iväg och gjorde aktiviteter med barnen, så fanns de alltid nära tillhands och de hade barnen runt benen dagarna i ända. Undrar hur länge vi skulle klara det idag, om vi bara kunde byta sådär rakt av?

Det är väl olika antar jag och mina funderingar i dag blir kanske fulla av generaliseringar, men man funderar onekligen en del om det var annat virke i folk förr. Skulle jag klivit in i mormors kök på den tiden hennes fem barn var små (två tvillingpar ett öronbarn... behöver jag säga mer) och frågat hur mycket "egentid" hon hade på en månad så skulle hon stirrat på mig och sagt "vaffla??" "vad hette det sa du?" Hon som var så trött att hon vissa dagar gick in i dörrposter. Inte fanns det något RUT-avdrag heller på den tiden. Så städningen stod hon för själv i huset med rum som hav (som hon själv brukade uttrycka det).

Jag säger absolut inte att det var bättre förr, bara att det var annorlunda mot nu. Ibland kan man unna sig en titt i backspegeln och låta tankarna fara iväg.

Maken steker och stökar i köket och jag har ingen aning om vad han håller på med. Kanske borde jag veta det, kanske har han sagt det redan och jag i min sömndruckna hjärna lät budskapet passera. Därför är det spännande.
Matlusten har blivit lite bättre men jag får fortfarande inte ner några större mängder. Så kilona fortsätter droppa undan för undan. Maken kom på en bantningsslogan i går som vi fnissade en lång stund åt. "Bli smal och fin med Helens morfin", ja jag vet... mycket sjuk humor, men även den behövs ju ibland :)

Ska nog strax leta upp nån tv-tablå för att se ifall det möjligen finns nåt kul att se på. Igår blev jag så besviken när ett av mina favvoprogram, Bygglov, fått utgå till förmån för sport. Å jag tänker inte tjöta alltför mycket om detta (för man ska passa sig för att yttra sig negativt om sport). Men jag kan i allafall propagera för att jag tycker att det borde finnas en publik kanal för alla, som inte kräver ett specifikt abonnemang, där man kan visa sport. All sport 24-7 så slipper andra program i andra kanaler flytta på sig hela tiden.

Nu tillbaka till maten igen, undrar om det är fläsk han steker? Vet att han köpte det idag. I såfall blir det stekt fläsk, potatis och löksås. Underbar svensk husmanskost alltså. Mums!

Nej nu ska jag försöka sälja vår Audi till nån bilhandlare som köper bilar som inte vill starta. Så får jag väl leta en bra och billig andrabil sedan. Behöver ju en när jag ska börja jobba om ett par månader igen. Man är ju rätt hjälplös när man lånat ut bilen och den bara stannat och står bortglömd nånstans i det mörka Uppland. Sånt klarar inte jag. Jag vill ha kontoll och inte bara låta saker rinna mellan fingrarna. Frustrerande för mig då som knappt tar mig på toa själv... suck.

Men mycket kan skötas via dator, telefon och handräckning från maken. Tur jag har honom i denna sulliga värld.

Tjillevippen

vad klockan vär när jag vaknade alldeles nyss. Jag somnade nämligen efter att nyss ha vaknat på morgonen tyckte jag. Visserligen hade jag varit vaken en par timmar, men sen att lägga sig och sova tre timmar på raken igen det är inte likt mig. Men skönt var det. Jag tror jag behöver sova lite middag för att läkningen ska bli så bra som möjligt. Så under den närmaste tiden kommer jag att följa min inre mat och sovklocka för att få kroppen att må bra. Jag tänker den bestämma i allt utom en sak. Promenaderna, dem ska vi ta hur mycket kroppen än protesterar. Hittills bara en enkel lunk inne, men den lär avancera ju bättre jag blir i ryggen.

Nu har jag fått en god köttsoppa serverad av min make, som jobbar hemmifrån denna vecka, vilket har varit jätteskönt för mig. Jag har också varit uppe och gått lite och tagit en smärtstillande tablett. Känner mig fortfarande så trött så jag kanske tar en tupplur till om en stund. För jag lär garanterat sova på natten ändå.

Det är så fint väder såg jag nyss när jag var uppe och gick. Såg en dam åka spark i skoterspåret över gärdet på andra sidan vägen. Blev sugen själv att gå ut, men maken tyckte jag skulle vänta någon dag till, så jag får ta det en annan dag med mera krafter. Men bara en liten bit ut på gatan och tillbaka skulle vara härligt. Ser fram emot det jag.

Tittar säkert in nåt mer lite senare.

Ha det gött så länge!

För ibland visar det med tydlighet vilka anonyma och elaka inlägg kommer ifrån. Visste faktiskt inte att du/ni läste min blogg.  Men klart ni med är välkomna. Maja i Hässelby, som egentligen bor i en grannkommun, men det kanske är lite si och så med geografikunskaperna vad vet jag. Drar mig till minnes en barnbok med en annan Maja, med efternamnet Gräddnos. Fanns visst nån mer i den serien också... elake Måns vill jag minnas.

Nåja eftersom jag inte tänker lägga ner mer energi på kategorin onödigt så kan jag meddela att det doftar ljuvligt av pannkakor ifrån mitt kök. Min älskade make står och lagar för glatta livet. Jag har precis varit uppe och gått och träffat min underbara svärmor som kom med en fin bukett mörkrosa tulpaner och med inbundna kvistar av blåbärsris i blom. Helt underbar. Bredvid står en vas med gula tulpaner som mina föräldrar kom med.

Jag tycker tulpaner är så vårligt, på ett sånt där härligt krispigt sätt. Fick nya numret av Hus & Hem idag som jag legat och bläddrat i. Fick en del fina inredningsidéer. Idag har solen varit framme och det känns att vi snart har våren här... ja en del bakslag kanske innan, men den kommer - var så säker. Vår uteplats ligger i söder och dit kan man gå direkt från köket. Så då kan man sitta därute och lyssna på takdropp och njuta av den första vårsolen.

Det ska bli spännande att se vad vi har för roligt i vår trädgård. För eftersom vi flyttade in 1 nov så vet vi inte alls hur det ser ut. Vet bara att det ska finnas mycket fint, för det är en omskött trädgård.

Vi ska hämta våra fina pioner från Målda i vår, det har vi kommit överens om med nya ägarna, sen så köper vi säkert till lite egna plantor också att plantera ut. Oj nu försvann jag in i nån sorts trädgårdsiver... men men ... sån e jag. :)

Ha en fortsatt bra dag och kväll allihop och hoppas du både får ge och ta emot kärlek, att just du blir smekt på kinden och att du får höra hur otroligt värdefull och fin du är. Det finns en sång som jag brukade skicka med alla dagisbarn jag haft genom åren när de slutade dagis. Den går så här:

"Du vet väl om att du är värdefull
att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du

Det finns så många som vill tala om
att du bör vara si och så
men Gud vår fader accepterar dig ändå
Det kan du lita på"

Ja det är verkligen en konst. Eller så är det bara det att man vill att alla ska förstå som är konsten. Att man helt enkelt inte bara sätter sig ner och instämmer med tidigare citerad Ingemar Stenmark: "det ä int så lätt å förklara för nån som int begrip"

Ska försöka utveckla detta utefter ett annat märkligt uttalande som jag fick mig förmedlat idag.

Jag har märkt att när saker händer, någon blir sjuk eller något annat av lite mera komplex natur händer i en människas liv så hanteras det väldigt olika av omgivningen. Vissa lyssnar in den drabbade, tar till sig vad den har att säga, försöker förstå, och kanske till och med förstår att vi inte kan förstå allt men att det går bra ändå.

Så finns den kategorin som måste ha svaret snabbt. Mest för sin egen del, i sitt eget huvud för att göra omvärlden mera greppbar. Alla frågetecken måste rätas ut och till vilket pris som helst. Ofta spelar det inte så stor roll hur frågetecknena rätas ut. Bara att det blir en fullständig berättelse med en början, mitten och ett slut. Bara för att man måste få grepp om situationen.

Sen kan olika människor ha olika metoder för att få till den berättelsen. Vissa tar exempel från andras liv, så att någon annans berättelse helt sonika kopieras över på den drabbade, så att man sitter med facit i hand redan i begynnelsen så att säga. Eller så gör man sin egen sanning, lägger över den på den drabbade och så är det så. Basta!

Jag vet själv inte varför man måste göra dessa jämföranden. Person 1 gör en operation och sitter och åker bil hem själv efteråt, person 2 gör en operation och har stora svårigheter att sitta i en bil alls efteråt och kan definitivt inte själv köra.

I min värld så känns det som man av vissa bedöms utefter detta. Om man varit duktig och klarat sig utan anhörig på sjukhuset 10 poäng, om man inte haft minsta ont efteråt 10 poäng, om man sätter sig och kör själv 20 poäng, MEN om man tycker det är tryggt med någon med sig så blir det minuspoäng, har man ont efteråt minuspoäng, kan man dessutom inte sitta i bil utan att få ont i fyra timmar blir det också minuspoäng.

Jag fattar inte varför människor ska jämföras, eller varför vissa ska bagatelliseras för att vi är olika.

Vi kanske inte ens har gjort samma operation, vi är olika individer som tål smärta olika bra, vi har olika förutsättningar på olika sätt. Annars skulle väl inte läkare göra individuella bedömningar. Då skulle man lätt kunna standardisera all sjukdom. Men nu är det inte så. Vi har olika bakgrund, olika nuläge och tom olika åkommor.

Så försök inte trycka in mig i en form som är gjord för någon annan. Jag förstår fortrfarande inte vad som är problemet med detta jämförande. Det är mindre än en vecka sedan jag opererades, jag kommer också att bli bättre steg för steg. Jag kommer att följa det mönster och den kurva som är för mig, inte för någon annan.

Vi människor sår olika blomster på den väg vi går fram. Låt oss sluta så törnen för det gör så ont att behöva gå på dem. Låt oss istället så sådant som är vackert och behagligt att gå på för vår omgivning.

Jag har precis tagit de första stegen på min rehabiliteringsväg. Det är den väg jag ska gå. Andra har andra vägar att gå. Jag har fått förklarat av läkaren hur det kommer att se ut, på ett ungefär under det närmsta halvåret. Jag är nöjd med det. Jag tar gärna detta på mina axlar för operationen har gjort mig frisk från mina tidigare smärtor.

Sen behöver ingen tala om för mig att det finns en och annan superman som gjorde detta på en kafferast och var vid full vigör direkt efteråt. Vet inte ens om jag tror på såna sagor, vet inte heller om superman opererat 3 nivåer, det jag däremot vet är att syftet med sånt prat är bara att förringa en annan människas jobbiga situationer och att för den som har det behovet återstår bara att beklaga, att man ens har ett behov att agera på detta sätt.

Bättre med en hand som stryker ens kind och någon som säger: Jag tror på dig, du är så duktig och tapper.

Bättre med uppåtpuffar än nedåtpuffar eller hur?

Har sovit mycket gott i natt vid sidan om min älskade make. Vaknade av att dotter med kompis klev upp och började morgonstyschning inför skolan och jag lovar att två tonårstjejer på morgonen inte nämnvärt skiljer sig ljudmässigt från två tonårstjejer någon annan tid på dygnet. Men goa är dom i alla fall.

Hursomhelst kändes det som jag inte hade en gnutta smärlindring kvar i min kropp när jag vaknade och jag blev varse hur otroligt ont jag har egentligen... Så min käre make (som för övrigt kan sägas ha liiite längre startsträcka än nattsköterskorna på sjukhuset) fick ge mig en dos piller som gjorde att jag i alla fall vågade ta mig upp på toa. Märkte då att tejpen på mitt förband släppt så vi får ringa och höra om nån sköterska från hälsocentralen vill vara snäll och komma hit och lägga på ett nytt. För jag vägrar sätta mig i bilen igen. Inte förrän jag blir bättre och mera rörlig.

Hoppas det är genomförbart i alla fall. Nu kom maken in med hundarna från morgonpromenaden så nu ska det strax bli kaffe och smörgås. Själv ska jag ta mig upp och gå litegrann. Man får gå inne när det är blixthalka ute, Sen är jag väl än inte så rörlig så jag ska ut och joxa på ett par dar i alla fall.

Släppte ju rollatorn i går morse, så lite stadigare på benen ska man nog bli först.

Återkommer med lite rapporter senare i dag.

Ha en bra morgon!

I dag ska jag äntligen få åka hem, hem till min älskade familj, mina underbara djur, mitt härliga hus, Edsbyn i det vackra Hälsingland! Det ska bli så skönt. Pratade med läkaren nu på morgonen och allt ser bara bra ut. Röntgenbilderna vi tog i fredags visade att allt låg som det skulle och såg så fint ut. Den smärta jag känner i ljumsken och buken är kroppens sätt att protestera mot operationen och inget att oroa sig för. Det kan den gärna få göra, för är det nåt jag är nöjd med att jag gjort så är det denna operationen. All min tidigare smärta är borta.

Nu har jag ätit frukost och gått en promenad och nu ska jag blunda en stund innan jag ska gå och duscha.

Till Pernilla vill jag bara hälsa att, joodå, du trodde alldeles rätt. Vissa lever upp till sitt rykte med bravur.
Skickar en kram till dig och alla andra läsare av min lilla bogg. Återkommer under dagen med nya uppdateringar, när jag vilat och mina ögon tänker göra som jag säger... just nu är dom rätt så olydiga.

Kram


Avslutar med en bild av mitt hem

Jag vill på detta sätt tack en okänd läsare av min blogg. Tina, du gjorde min dag idag. För er som vill läsa så gå ner i kommentarsfältet i mitt förra inlägg. Du är underbar och din kommentar så träffsäker. Ibland blir jag bara SÅ glad när jag lyckats förmedla hur jag känt och upplevt en sak och någon bara förstår så där klockrent!
Citaten från Lewengood och Stenmark älskar jag och dom kommer jag att bära med mig :)
Kram till dig och alla andra läsare av min blogg!

I går blev jag så ledsen. Så till den grad att jag grät mig till sömns. Jag ska försöka berätta det utan att utröna vem som var så plump och det är inte lätt. En vuxen person, som befann sig på mitt rum igår. Ingen av sjukvårdspersonalen tack och lov men men....

Min ryggoperation blev plötsligt, jag vet inte hur, jämförd med ett kejsarsnitt. Personen talade om för mig att ett kejsarsnitt är väldigt plågsamt, man skär av alla muskler i buken. Och jo det vet jag och har all förståelse för. Men den personen som min besökare hänvisade till hade haft ont i två- tre dagar sedan hade hon varit uppe och gått efter tre dagar.  Slutsatsen drogs att min konvalescens också borde vara lika dan. Alltså att jag borde vara tämligen besvärsfri redan efter ett par tre dagar.

Tålmodigt försökte jag förklara min operation, hur man knipsat bitar av ryggraden, transplanterat in, skruvat fast och faktiskt gjort det på maximala tre nivåer, alltså 3 diskar och 4 kotor. Att detta är en otroligt stor operation där benläkningen ligger på 6 månader till 1 år. Men denna självutnämde expert vägrade att lyssna på det örat, och vidhöll att ett kejsarsnitt minsann var likvärdigt som den operation jag gjort.

Anledningen till att jag vill hålla mig till fakta i detta fall är att framförallt inte mina barn vaggas in i någon förhoppning om att när jag kommer hem från sjukhuset är frisk och vid full vigör.

Sjukgymnasten här har förklarat det så att den första månaden kanske man orkar göra en sak, sedan måste man gå och lägga sig innan man orkar göra nästa sak, för att sedan gå och lägga sig. Så kommer det att se ut och vi måste vara tålmodiga. Sedan om några månader kanske man orkar med att göra 2 saker innan man måste vila och att man får ta myrsteg hela tiden och att det kommer dagar när man tycker att det är precis tvärt om, att man tar ett steg fram och två tillbaks. Därför blir jag ju väldigt ledsen när jag möts av klacksparksmänniskor och själutnämnda experter som faktiskt tror att man ens kan jämföra en sån här operation och ett kejsarsnitt på samma dag ens. 

Jag blir ledsen och gråter och sedan blir jag arg, samtidigt som jag inser att jag inte orkar ta en diskussion om detta också.

Jag kommer att bli bättre och jag tror jag kommer att bli mycket bättre, men det måste få ta den tid det ska ta.

Såja - nu orkar jag inte mer för nu.

Jag fick gå och duscha ändå trots allt. Med en min som sade "Men då får du minsann klara dig själv" och en mun som sa: "Låt det gå fort och duscha inte för länge" tilläts jag nådigast att gå till duschen. Den ligger tvärs över korridoren och jag har ju min vän rollatorn att stödja på.  Så jag packade ner schampoo, balsam och duschkräm som jag fick av mina 2 äldsta barn i present i torsdags, hängde dem över ett handtag och så la sköterskan ett badlakan på rollatorn och så gick jag. Jag skulle dra i larmsnöret om något gick riktigt tokigt, Jag puttade/släpade fram en stol till duschen satte mig. Hade innan sett till att jag skulle nå påsen med shampoo och tvål från där jag satt.

Så duschade jag och tvättade håret och kände mig som en ny människa. Torkade mig så gott jag kunde med badlakanet, lite svårt med benen när man inte kan böja på ryggen. Det marigaste var nog ändå att få på trosorna, jag kämpade en god stund innan  jag fick i båda benen och de kom på ordentligt. Så när jag skulle manövrera ut rollatorn så fastnade den i dörren, sköterskan hade lätt kunnat hjälpa mig, men det gjorde hon inte. Hon stod lugnt kvar och tittade när jag krånglade låss dörr och rollator på egen hand. Sedan frågade hon hur det gått. Då jag svarade att allt gick bra, men att det var lite joxigt att få på trosorna så sa hon bara att: "jo så kan det vara" och så gick hon.

Så kämpar man för sin rätt att duscha så ska man inte tro att man får NÅN hjälp alls.

Jag kan ju tillägga igen att de inte har speciellt mycket att göra eftersom vi är bara ett fåtal patienter kvar över helgen. De andra dagarna har ju Calle varit här och hjälpt mig så dom har sluppit det då med.

Vårt rum ligger precis invid receptionen och där avhandlas allt med hög röst. Allt ifrån information om andra patienter till deras eget privatliv, deras barn, förestående födelsedagskalas etc etc... Tom  mitt i natten, när vi vill sova så pratas det högljutt och som grädde på moset så finns en demensavdelning ovanför oss. Där huserar "Hallåmannen" Han skriker och ropar ut hela sin ängslan hela natten... Stackarn, timme ut och timme in.

Tur man ibland är så pass drogad att man sover ändå... Man måste vara frisk för att orka vara sjuk... eller hur det nu var nån som sa...

Min egen kropp känner sig rätt mörbultad. Det känns ju att man är sönderskuren och ihoplappad på 3 nivåer i ryggen om jag säger så.. men det blir bättre och bättre. Säger dom....

Får man bli det? Ja inte verkar dom vara änglar alla som jobbar inom vården minsann. I dag är det lördag.  Jag duchade och tvättade håret i tisdags. Idag så bad jag om en smärtstillande tablett efter frukost så att jag skulle kunna gå upp och ta en dusch. Jag har varit uppe och gått idag redan och det gick bra.

Då får jag till svar att jag inte kan gå och duscha om jag inte klarar mig själv och att mina pupiller var för små och att jag kan svimma. Men herregud, jag känner mig inte svimfärdig. Jag kan duscha snabbt så det inte blir för uttröttande. Då får jag nåt näbbigt svar om att jag inte ska jämföra mig med andra och att jag inte behöver duscha för att jag får besök idag. Det borde väl jag få avgöra och inte dom.

Det verkar inte som det ingår i deras arbetsuppgifter att hjälpa patienterna med deras hygien. Vem ska då hjälpa oss?

Jag blir bara så ledsen!

Idag är ingen bra dag. Andra dagen efter operationen och idag har jag nog mer ont än jag någonsin haft någon gång tidigare i mitt liv.

Jag driver ut och in mellan sömn och dåsig vakenhet. Morfinpumpen är borttagen och jag har fått tabletter istället. Dom fungerar bättre men jag är fruktansvärt trött.

Har tvingat mig upp på toaletten ett par gånger och då passat på att gå ett par varv runt korridorerna. När jag väl har kommit upp är det skönt att få röra lite på sig, det är faktiskt ganska befriande att gå.
 
Det går bra att ligga ner men så fort jag skall röra på mig för att byta ställning känner jag verkligen att dom har bråkat rejält med min rygg. Att sätta sig upp är en pärs, svetten bryter fram och jag måste sitta stilla och vila lite när fötterna till slut når golvet.

Jag visste att det skulle bli på det här viset men det är ändock mentalt jobbigt att ha så ont. Hoppas verkligen att det blir bättre i morgon, men som kirurgen sa. Vi får ta en dag i taget.

(ovanstående inlägg tolkat och skrivet av Calle)

Eller på bymål: Ja ä hänne ja nö.


Min underbara make har hållit er lite uppdaterade om hur det gått. Men här kommer en lite mer utförlig rapport.

Jag väcktes kl 6 i går och gick och duschade med den där starka tvålen man ska ha innan en operation. Tur att jag bara behövde tvätta håret kvällen innan och inte på morgonen, för vad den tvålen gör mot ens hår är nog en frisörs mardröm. Den tar nog bort resterna av alla hårinpackningar du nånsin gjort i hela ditt liv.

Nåväl. På med sjukhusets snygga outfit sedan som dagen till ära bestod av en vit skjorta som man sätter bak och fram och knäpper ihop vid halsen, Knappen satt inte fast utan låstnade hela tiden... men men.. vad gör väl det :D

Trosorna ska vi inte tala om, kan bara nämna att man lätt drar upp dom under armhålorna och att de är, som det så modernt heter, av boxermodell...hmmmm ja med korta ben alltså. Å som pricken över i´t så satte vi ett par chica knästrumpor av engångsmodell och blå plasttossor för att undvika golvkontakt.

Sen lugnande och smärtstillande piller innan sängen äntrades.

Fick ligga kvar en timme på rummet och softa innan de skjutsade ner mig på operation.

Världens goaste narkosläkare hade jag. Han stod med ett uppvärmt täcke i armarna och lade över mig när jag fick flytta över till en kall brits. Sen strök han mig över kinden och sa att det kommer att gå bra.
Vi pratade lite medan de fixade i ordning mig, med kanyl och så och vips så sov jag.


Uppvaket visade sig vara vägg i vägg med min sal och när jag vaknade sa sköterskerna att allt gått bra, varpå jag frågade om det var ok att jag fortsatte sova. Av nån anledning så har jag för mig att jag prompt måste vakna på en gång, men den snälla sköterskan sa att det var helt ok att jag fortsatte sova. Då gjorde jag det. Jag sov och vaknade i en enda röra under gårdagen. Vid ett av de klarare ögonblicken bad jag att få låna telefonen och ringa min älskade man som kom in en stund. Skönt att ha honom nära.

Tror inte jag kände mig pigg förrän runt kl 17. Maken satt hos mig en stund innan han åkte till Björklinge där han är inkvarterad hos goda vänner, min kompis Lotta med familj, Söstra mi, som hon kallas.

I vanliga fall, när vi är hemma så brukar jag och maken tycka att vi är ena riktiga nattskrotare som kommer i säng alldeles för sent. Men i går så var jag så trött så så jag trodde jag skulle somna snabbt. Men då hade jag inte räknat med min ängsliga, lätt hypokondriske rumskompis. Tänker inte ta den berättelsen nu, utan lite senare, för det känns som det blir ett alldeles för långt inlägg då. Tar den berättelsen sedan.

Men för er läsare som är släkt med mig från Espespellas sidan kan jag bara säga "Faster Berta x 10" Så förstår ni.
Men som sagt jag lovar berätta om henne sen.

Jag fick inte gå upp alls igår för det finns några stygn långt inne i ryggen som behövde vila lite sa doktorn.

Det gör grymt ont att vända sig, men har inte speciellt ont när jag bara ligger. Morfinet gör sitt alltså.

Nu ska jag vila så får jag rapportera mer sedan. Ser fram emot lite besök idag.

Kram och jättetack till er alls om varit med mig i tanke och böner. Gott är det att ha fina vänner.

Calle här igen!

Helen ligger kvar på Uppvaket under natten för observation. Jag har varit in och kramat om henne ett par gånger under dagen och hälsat från er alla. Hon är så glad och tacksam för all värme hon har fått från er.

Operationen gick väldigt bra och Helen är glad och nöjd men mycket trött. Hon har sovit mest hela dagen och är lite groggy när hon är vaken.

I morgon får hon komma till avdelningen och då är det tänkt att hon skall upp och gå lite grand också, det skall bli spännande. Under morgondagen kommer hon säkert att skriva något själv och logga in på Facebook.

Operationen har gått bra och Helen ligger just nu på uppvaket. Jag har varit in och träffat henne en liten stund. Hon är trött, groggy men väldigt lycklig över att operationen är över och att det har gått bra.

Nyvaknad och nybadad ligger jag här och tänkte bara tala om att natten varit bra, lite svårt att somna för att det värkte så förgrymmat i ryggen och benet, men somnade ändå efter en timme ungefär. Hann inte mer än somna förrän det utbröt ett kattslagsmål ute. Då handlar man på reflex och jag flög upp så det sa tjong i ryggen, Linkade ut och lockade på de tre av våra fyra katter som var ute. Max och Zelda flög in, men Mimmi såg jag inte till. Hon kom in alldeles nyss. Alla välbehållna som tur är. Det bor en jättestor katt här på området och han är väl inte helt nöjd med invasionen av våra fyra.

(slänger ut lite gamla bilder på juvelerna)


Zelda

Mimmi

Flisan                                                                     Max

Våra katter har varit inne sedan vi flyttade hit 1 november. De har väl inte riktigt fattat vitsen med att bo i ett villaområde när man kan bo på en gård. Men så i går kväll så stod både Max och Zelda vid ytterdörren och ville ut. Flisan hade varit ute en kortis innan. Mimmi gick ut med viss skepsis. Kan nog bero på att det blivit mildare ute som de fick för sig att de skulle ut.

Som tur var somnade jag om snabbt igen. Men att gå upp kvart i 8 i morse var ingen lek för den som är van att sova till tio. Hemskt vilka konstiga vanor man fått över jul. Jag brukar annars vakna när maken går upp för att åka till jobbet. Sisådär sju - halv åtta.

Nu ska jag få på mig lite kläder, äta lite frukost, packa det sista, pussa på dottern och sen bär det av mot Väsby.

Återkommer lite senare.

måste man va när man ska på sjukhus tycker jag. Man ser förmodligen tillräckligt "slög" ut ändå när man kommer från operation utan att man för den skull ska ha ful utväxt och gråa hår, så följaktligen så fick min snälla make hjälpa mig att färga utväxten idag och det blev så bra. Han kan mycket min gubbe :)

Samma färg som alltid, den mycket ljusblonda från Garnier. Funkar jättebra tycker jag. Så får man med en så underbar inpackning.

Nu är det bara lite smink, hygienartiklar och teknik som ska packas ner, sen så åker vi i morgon bittti.
Spine Center here we come!

jag opererade ryggen var jag bara 15 år. Jag hade precis börjat nian. Jag minns att jag natten innan operationen låg på salen och kände mig rädd och ensam. Jag var så nervös inför vad som skulle hända. Jag hade aldrig blivit opererad förut så jag hade ingen aning vad som väntade mig.

Men jag var van hemifrån att knäppa mina händer och be, när jag kände mig ängslig och rädd.

Så gjorde jag även denna gång. En sång dök upp i mitt huvud. En sång som jag tror Arnold Börud har skrivit. I alla fall sjöng hans mycket populära kör TVERS den i på sjuttiotalet. Vi sjöng den även i Ekumeniska ungdomskören här i Byn vill jag minnas. Texten berörde mig stark där jag låg och kände mig ensam och rädd.

"Herren din Gud går före dig, han ska vara med dig
Herren din Gud går före dig, han ska aldrig svika dig
Du ska inte frukta mer och du ska inte vara rädd
Herren din Gud ska vandra före dig"

Jag såg i mitt huvud hur någon faktiskt hade gått före mig och banat väg så att det skulle gå bra för mig och med ens blev jag lugn. Så lugn i kroppen så att det kändes som jag fått något lugnande.

När personalen kom kl 6 och skulle göra mig i ordning inför operationen så fick jag en lugnande tablett. Men det märktes ingen skillnad. Lugnet hade jag redan i kroppen.

Jag hoppas att jag har samma lugn i kroppen när jag på onsdag morgon rullas in på operation.

Idag har jag lyssnat på Dottie Rambos underbara sång "Sheltered in the arms of God!


"I feel the touch of hands so kind and tender.
They're leading me in the paths that I must trod.
I'll have no fear for Jesus walks beside me
For I'm sheltered in the arms of God.

So let the storm clouds rage high,
The dark clouds rise,
They don't bother me;
For I'm sheltered in the arms of God.
He walks with me,
And naught of earth shall harm me,
For I'm sheltered in the arms of God".

Tänk att jag trots att jag är 48 år får vara ett barn i Guds famn.

I morgon åker vi ner till Stockholm. Ska träffa narkosläkaren på em och så ska det tas en massa prover. Sen hoppas jag att jag och maken hinner gå och äta på något mysigt ställe innan det blir dags att läggas in kl 18.


Återkommer med mer rapporter därifrån i den mån jag kan. Hittade inte "pluppen" för vårt mobila bredband, så får koppla upp mig via iPhonen (suck... jag som är så "otäknisk" - obs styxstavning)

Tur för mig att jag är gift med en datorexpert.

Har lite svårt att samla tankarna idag. Det känns som det är så mycket jag ska komma ihåg. Maken har i alla fall varit och handlat med dottern så hon ska ha att äta när vi är borta. Mormor och morfar kommer att ta hand om henne och sova här så det känns bra. Men det är ju så mycket annat att oroa sig om för en mamma som är van att ha kontroll. Hundarna... hon kommer väl i håg att gå ut med dom och fylla på mat? Morfar tar hand om dom när dottern är i skolan. Och så ska hon på bussen till sin pappa i Sollentuna på fredag. Logistiken ska fungera även när mamma inte är hemma och tänker.

Sen ska det städas och bäddas rent i kväll, men det sköter mannen om och så ska ren tvätt på plats. Ja som ni ser så är det bara sånt där som far runt i skallen just nu. Orediga tankar fram och tillbaks utan nån större ordning.

Återkommer säkert nåt mer under dagen.

Ha det gott så länge!

Nytillkomna läsare har undrat lite över min operation. Ska försöka förklara lite här:

Historik: När jag var 14 fick jag ont i ryggen för första gången. Det gick inte över utan blev värre och värre. Efter ett år hade läkarna konstaterat att jag hade ett stort diskbråck längst ner i ryggen. Jag opererades på Akademiska Sjukhuset i Uppsala i september 1977. Sedan dess har jag i stort sett varit bra, frånsett lite ryggont i samband med mina 4 graviditeter.

I december 2008 fick jag akut ont igen. Längst ner i ryggen med strålning och nervpåverkan i vänster ben. Jag fick åka in akut till sjukhuset i Örebro, där jag var och hälsade på en kompis.

Fick starka smärtstillande men fortsatte jobba. Det onda klingade av men försvann inte helt. Så en morgon ett år senare, i november 2009 gjorde det jätteont när jag klev ur sängen. Men envis som jag är satte jag mig i bilen och körde de 7 milen till jobbet. Klarade av den arbetsdagen med nöd och näppe men dagen därpå kom jag inte ur sängen alls. Sedan dess har jag varit sjukskriven. Otaliga läkarbesök och otaliga besök hos sjukgymnast senare fick jag sommaren 2010 komma till en ortoped som omedelbart skickade mig på en Magnetröntgen. Den visade att jag har: Spinal Stenos (född med för trånga ryggmärgskanaler) och trycket på den blir extra stort och smärtsamt pga:
3 diskbråck i nacken, minst 3 diskbråck i ländryggen. I ländryggen finns en disk som är helt slut och två som håller på att ta slut. Som grädde på moset artros mellan flertalet kotor.

Det man ska göra på operationen på onsdag är att man ska ta ben ifrån min höft och transplantera på sidorna om ryggraden och steloperera ihop med skruvar och stag. Genom detta hoppas man att mina smärtor ska minska och att ryggen ska bli stabilare.

Konvalescensen kan bli mellan 6 månader och 1 år. Hoppas kunna jobba deltid i alla fall efter ett par månader. Vi får se. Försäkringskassan vill se hur mycket jag kan arbeta efter operationen så förmodligen får jag börja arbetsträna för att se hur arbetsför jag blir efteråt. Jag är lärare och älskar mitt arbete så jag hoppas verkligen att jag kan bli fullt återställd, men enligt läkaren är det väl att hoppas lite för mycket, men det viktigaste är att det blir bättre. Viss smärta kanske jag får leva med, men jag hoppas opereationen ger mig en annan livskvalité.

Typ så här, fast detta är en operation på en nivå, jag ska göra 2 eller 3.
(Bilden från läkartidningen)

Ja det var lite av det jag vet just nu. Följ gärna min resa genom detta. Operation på onsdag alltså. Skrivs in kvällen innan.

Ha det gott!

Känner mig smått nojig nu. Rädd att bli förkyld, rädd att få nåt litet sår på ryggen... för då måste operationen skjutas upp. Mycket vitlök varje dag borde ju hålla förkylning borta i alla fall. Det finns två tillfällen jag fasar lite för. Det ena är strax innan sövningen och det andra är när jag vaknar, hur ont det ska göra osv. Men jag försöker se detta som en väg till förbättring och då måste jag ju gå igenom detta. Jag har blivit sövd två gånger förut och vet att det bara säger tjong å så sover man. Men ändå... lite sådär känns det ju ändå.

Nu till nåt annat. Jag har några andra bloggar jag följer. Bl a två där två unga kvinnor är allvarligt sjuka. I den ena bloggen har det hänt att den sjuka kvinnan blivit anklagad av läsare för att bara tänka på sig själv och inte på sin man och i den andra är det tvärt om, där blir kvinnans man anklagad för att vara en egoist som inte tänker på sin fru. Ändå är deras historier väldigt likartade och även i de båda förhållandena.

Det får mig att tänka på en berättelse jag läste för mina elever i åk 7 för drygt ett år sedan. Min svärmor brukar också citera den här berättelsen och jag tycker den verkligen är så talande.  En fransk författare vid namn Jean de La Fontaine skrev på 1600-talet en fabel som sedan gav uttrycket  ”Jag vill inte bära åsnan”. Här kommer den:

En mjölnare gick med sin son till marknaden för att sälja sin åsna. För att åsnan skulle vara i god form när han kom fram, så band de hans ben vid en stör och bar honom mellan sig. Den förste de mötte skrattade, när han såg dem och sade: "Jag har då aldrig sett maken till dumma människor".

Då tog de och ställde åsnan på fötterna och pojken red på honom medan mjölnaren gick bakom. Snart mötte de en man som sade: " Varför rider du, unge  man, medan din stackars far får gå?"

Då klev sonen av och mjölnaren klev upp på åsnans rygg.
Efter en stund gick de förbi en flicka, som sade: "Titta på den där själviske gamle mannen, som rider ensam på sin åsna och inte låter sonen dela plats med honom."

Då sade mjölnaren till sonen att klättra upp bakom honom och så red de båda två på åsnan. De hade inte ridit långt förrän de mötte en annan som sade: "Ni båda stora, starka karlar skulle skämmas för att rida båda på den stackars lilla åsnan."

Då klev mjölnaren och hans son av och gick bredvid åsnan. De hade knappt gjort det förrän en annan person sade: "Titta på de där dumbommarna. Är det riktigt, att en åsna skall gå och ha det bekvämt, medan hans stackars husbonde måste traska och gå?"

"Du har rätt", sade mjölnaren. "jag är en dumbom, som lyssnar till er alla. Från och med nu skall jag göra, som jag själv vill." Och det gjorde han.

Den som vill vara alla till lags, tillfredställer ingen. Man kan helt enkelt inte vara alla till lags. Alltid finns det folk som har andra synpukter.


Så inga fler fabler idag..... sagotanten ska fixa sig nåt att käka nu.

Ha det gott!

I kväll har vi haft tacomys framför tvn. Såå mysigt. Maken lagar så god mat och har en specialvariant på en god köttröra som vi brukar ha till. Jag kan nog klämma ur honom receptet och lägga ut här en annan gång.
Hursomhelst så är vi alla mätta och belåtna.


Bilden har jag lånat.

Fast jag är rätt trött nu och den känns att jag sovit dåligt i natt. Hoppas på en bättre natt i natt och att jag inte har sån värk som igår. Men det vet man först när man gått och lagt sig.

Man skulle vara katt. De verkar kunna sova hursomhelst.


Har tyvärr inte lyckats fånga någon av våra fyra katter på bild så även här fick jag låna en. Men visst är den söt? :)

Våra egna är som tidigare sagts skvatt galna. De vägrar gå ut och får tokryck och leker de mest vilda lekar inomhus.

Nu har jag börjat packa väskan.




Hittills finns där bara kläder och ett par hörlurar. Men med på min komihåglista finns också: Dator, mobilt bredband, mobil + laddare, necessär, smink (ha ha vad rolig jag är - som om jag skulle orka bry mig om det. Jag som bara tror jag kommer att ligga och kvida i flera dagar, men säkrast att ha det med i fall jag nu skulle vara pigg och orka styscha till mig).

I natt har jag haft så fruktansvärt ont i höger ben att det varit svårt att hitta nån ställning som gick att sova i. Somnade nog runt kl 5 och vaknade därför 10.15. Suck! Förmodligen därför att jag envisades med att följa med på sena kvällspromenaden med hundarna. Men jag var bara tvungen att få luft och ut och röra på mig lite. Man får ju spunk av vara inne så här mycket som jag är.

Hittade lite nya intressanta bloggar av människor som är ryggopererade som jag läste igår. Försöker förbereda mig så gott det går på alla sätt. Gott att veta att man inte är ensam i alla fall. Att fler gjort den här operationen och blivit bättre. Läste en artikel om en dam som var en bra bit över 80 år som stelopererats och blivit bra. Kan hon kan väl jag, tänkte jag då.

Ikväll ska vi ta en fika med mamma och pappa som vill träffa mig innan operationen.

Vet ju att dom och svärmor "tokber" för mig så då måste det väl gå bra eller hur, med den supporten :)


Annars är det inte så mycket som händer idag. Ska bara ta det lugnt och umgås med familjen.

... är det bäst att hålla sig undan tycker syskonen Max och Flisan:

Flisan valde att gömma sig under Tv-bänken


Medan brorsan Max förededrog att lägga sig i värmen ovanpå akvariet.

Oj oj nu kryper dagen O närmare. Lite nervöst faktiskt men ändå välkommet. Hoppas bara att må hyfsat bra efter operationen så jag inte behöver vara så flummig när mina kompisar Nilla och Lotta kommer och hälsar på.  :)
Det är dom som i förväg talat om att dom kommer och jag ser verkligen fram emot det. Kl 14-19 är det besökstid BTW och onsdag är nog ingen bra dag för då sover jag säkert bara (å jämrar mig :/) men övriga dagar borde passa. Blir nog kvar över helgen också skulle jag gissa. Vill ni ha uppdaterad information går det bra att ringa Calle. Lägg in din E-post i kommentarerna på bloggen och tala om att du vill ha hans nummer så skickar jag det. Jag vet ju inte hur klar jag kommer att vara, men jag ska försöka uppdatera bloggen så fort jag orkar efter operationen. Eller så ber jag Calle.

Såja, då har vi avhandlat området operation igen. Nu till vädret. Här i byn skiner solen idag. Härligt! Längtar ut och skulle gärna ta en promenad, men tar mig ju knappt på toa. Men snart så...

Har en underbar utsikt ifrån mitt sovrumsfönster (samma som från Neas rum, köket och matsalsdelen i vardagsrummet.) På kvällarna kan man ibland se hela slalombacken upplyst och minns då att det var min morfars pappa Espespellas Pelle som upplät mark för att anlägga slalombacken en gång i tiden. Det är häftigt tycker jag.

För er utsocknes kommer här en bild:


Visst är den vacker.

Det är så otroligt mycket snö här. Ingenting har smält undan sedan första snön föll i början av november. Allt ligger kvar och nytt fylls på hela tiden så det ser så rent och fint ut. Maken har skottat på morgonen och nu rumsterar han om i köket hör jag. Själv ska jag gå och ta mig ett bad. Sen får vi se om ryggen orkar förflytta sig från ett läge till ett annat. Dvs från sängen till soffan. Då kan jag vara med på ett annat sätt. Fast maken tycker nog det är lugnast när jag hålls i sovrummet och inte ligger i soffan och talar om vad som ska göras. He he he... Han är underbar min Calle. Snällare och "ognälligare" människa finns inte. :)

Ha en fortsatt bra dag! Följ min blogg med bloglovin

Fördelen med att ha en smått förvirrad make är bl a att man kan få julklappar i januari. Det fick jag idag. Ett fint vitt nattlinne av längre modell. Han hade tänkt ge mig det i julklapp förstås, på den dag man brukar ge julklappar. Men den glömdes bort i hans garderob, där den lyckligtvis återfanns idag när maken skulle hänga in sin rena tvätt.

Jag blev glad förstås och lade den i min packningsväska till sjukhuset. Nu är jag inte helt säker på att jag kommer att vara i det skick som man bör vara om man ska kränga in sig i ett natlinne, så det finns pyjamaser och andra myskläder i väskan med.

I går överansträngde jag ryggen med att städa ut julen så idag är det sängläge. Inte för att det var mycket jag gjorde igår, men det var tydligen tillräckligt. Jag bossade mest och talade om vart allt skulle. Men jag satt på en stol och packade ner lite pynt i en låda. Det är tur att jag har en hjälpsam och snäll gubbe som sköter allt här hemma just nu. Ja nästan allt. En sak är på min lott i alla fall. Det är att skura toaletten. För i min familj har det aldrig nånsin funnits någon mer än jag som varit utrustad med den sorters ögon som kan avgöra när en toa ska skuras. Eller så är det jag som är pedantisk. Inte vet jag, men jag vågar inte chansa. Tänk om vårt hem blir ett residens av lort. Hua... nej det är bara att skura på och hålla undan.

Nu ska jag ta en kopp te och se färdigt på "Återstoden av dagen" på tv.

Ha det gott!

Tack för den min goa dotter! Vad duktig du är!
Kram!

I alla fall hos oss. Julgranen är utslängd och pyntet prydligt ihopplockat i nya fina märkta lådor som placerats på hyllorna i förrådet. Det är bra att nyss ha flyttat och ha hyfsat nya kartonger att packa allt i. Har tagit bort alla julgardiner, strukit och hängt upp nya. Maken har monterat och hängt upp fönsterlampor så det finns små ljuspunkter i alla fönster. Insåg att vi skulle behöva uppgradera gardinförrådet lite. Men det får vi klara av sedan när jag är pigg igen.

Handlade en skön morgonrock i microfleece på Kapp-Ahl igår som jag tänkt ha med på sjukhuset. Köpte 3 par jeans till Lilleman och ett par mjukisbrallor, 2 T-shirtar, en långärmad tröja och ett bälte. Alla kläder i storlek 170.  Mycket som behöver köpas till, men man får ta lite pö om pö om pengarna ska räcka.

Just nu slötittar jag på Jönssonligan, maken förbereder maten och Lilleman tar ett bad. Hundarna har nyss varit på en promenad och slöar på hallgolvet. Utom Dolly som är med sin matte på rummet.  Vad matten gör har jag inte koll på.... men hon har väl sovit bort större delen av dagen, så hon lär väl bli vaken i natt. Tonåringar - suck!

I morgon fortsätter vi med storstädning så det blir riktigt fint här sen julen åkt ut. Lite tvättande ska vi väl hinna med också. Har en del mattor som ska tvättas också. Vill ha så mycket som möjligt iordning innan det blir sjukstuga här.

Nu börjar det dofta gott ifrån köket. Falukorv i ugn blir det, med hemlagat potatismos. Mums!

Idag har jag varit till frissan och klippt topparna. Har även köpt blonderingscreme från Garnier som jag ska färga utväxten med. Hade tänkt beställa tid för fotvård också innan operationen, men det hanns inte med så det blir nog den käre maken som får äran att fila mina fötter så dom blir fina och lättskötta. Skönt att ha sånt där gjort innan operationen tycker jag så slipper man tänka på det. Siktar in mig på att jag kommer att ha ont och svårt med vissa rörelser ett bra tag efter operationen.

Jag har via Johanna hittat en app till min iPhone som är en matdagbok. Jätteenkel att använda och gratis. Den heter ShapeUp och man knappar in sin nuvarande vikt och sin målvikt och så räknar den ut dels vilken takt som är lagom att gå ner i och dels hur många kalorier man då ska äta på en dag. Man ser även hur mycket proteiner, kolhydrater och fett man ska ha i sig per dag och fördelningen på dessa. Otroligt enklet och bra! Nåt som jag uppskattar är att jag även kan knappa in Cambridesopporna för de finns också med när man söker livsmedel. Nåt som t ex Afonbladets viktklubb vägrat lägga till, trots mina ihärdiga påpekanden.

Maken har också börjat använda den här appen och han konstaterade i går kväll att en påse mandel inte var så bra att klämma i sig för det gav honom över 1000 kalorier att plussa på. Mmmm man lär sig mycket av detta.

Hoppas innerligt att detta funkar nu. Jag kommer ju förhoppningsvis att bli mycket mer rörlig efter operationen och kan ta långa promenader igen. Ska bli riktigt skönt.

Måste börja plocka bort julsakerna idag. Just nu vill inte ryggen alls. Men lite smått kanske vi hitter få undan. Vi får se.

Ska vila en stund nu så kanske det går att komma upp lite sen.

Ha en bra dag!

Huj!

Här sitter jag och sippar på min Skipperdrink, innehållandes vitlök, ingefära och lime (citronerna var slut) och givetvis en massa vatten. Nyttigt och gott! Strax ska vi åka till Bollnäs och handla mat. Var duktig och gjorde en veckomatsedel igår och en inköpslista, prydlig och fin och utskriven från datorn. Så denna vecka ska det väl vara ordning i Kapernaum i alla fall.

Måste köpa nya jeans till lilleman också. Han kommer att bli två meter den ungen. Växer så det knakar. Han har ingen lust att följa med men jag hoppas att få med honom ändå för jag vill ju att han ska vara med och välja.



Ja i övrigt har det inte hänt så värst mycket idag. Gubben har varit till tandläkaren (eller Tom Petty som Marie kallade tandläkaren för). Det gick bra och de plågade inte honom så värst mycket, vilket var tur. Jag har tagit ett varmt bad och stretchat för att om möjligt orka i affärerna.

Fåglarna ute har utspisats med två uppsättningar blandad kompott av fåglefrön. Rådjuren göre sig icke besvär i min trädgård, dem matar svärmor uppe på Pallas så där kan dom gott hålla sig. Annars är risken stor att de kommer och smaskar i sig blommorna i vår och då blir det Runarvarning på mig. Fast jag är en fredlig person annars.



Minns när jag bodde i Bålsta och hade köpt en hel kartong med penséer som stod vid entrén och på altanen på baksidan av huset. På en natt hade de glufsat i sig ALLT.  Utom den enda lilla krukan som stod vid entrén.
Då var jag inte glad, det kan jag lova.





Nä nu måste jag försöka göra mig klar så vi kan åka.

Tjoflöjt!

Jag både längtar och är nervös. Ser till att saker jag ska ha med mig till sjukhuset är tvättat och klart osv... mycket att tänka på. Men skönt ska det bli i alla fall. Har så ont att jag knappt sover alls om nätterna. Kör på med hälsosam mat och Anna Skippers drink. Den är ett måste och maken är snäll och gör den till mig, för jag har svårt att stå nån längre tid. Står ofta som en stork, med högerbenet upplyftat för det lindrar smärtan något.

Till nåt annat nu... julen ska städas ut snart för granen barrar och jag vill ha det klart tills jag ska iväg. Men mysigt har det varit med all julbelysning och pynt. Jag har en massa fina fönsterlampor som ska upp istället för stakar och stjärnor så myset kommer att hålla i sig.

Nu vankas soppa som sen middag... gott ska det bli.

Ha det gott!

Om 10 dagar den här tiden är jag opererad och förmodligen inne i morfinvärlden. Hoppas att jag inte blir alltför borta. Flera kompisar har lovat komma och hälsa på mig på Löwet och då vill jag ju vara närvarande och inte flummig.
Jag fick nya hörlurar i julklapp av maken, såna som sitter över öronen och inte i. Är nog inte på humör för att pilla fast snäckor i öronen efter operationen gissar jag. Men jag vill kunna lyssna på min Spotify och talböcker och då är det bra med nåt som sitter på plats på huvudet.

Måste kolla med Gävleborgs läns landsting hur det blir med hemtransport. Tror inte jag ska sitta nämligen, så det kanske blir med ambulans som förra gången jag opererades. Fast det var ju 1977 och nu är det 2011 och med de neddragningar som varit inom landstingens ekonomi så kanske de inte bryr sig hur nyopererade patienter tar sig hem. Återstår att se hur det blir med den saken, får ringa och kolla det i morgon.

Idag har vi varit till min svärmor och ätit lunch. Porterstek med sås och potatis och en god sallad med färska jordgubbar i. Mums!

Ikväll blir det varma mackor på resterna av julskinkan. Ska bli gott det med.

Ska nog vila lite nu för känner mig så trött idag.

God fortsättning!

Idag har jag kommenderat mig själv till sängläge å det bestämdaste. Jag kunde inte somna i natt pga värken i ryggen och ut i höger ben, så sömnen infann sig inte förrän runt kl 6 på morgonen. Jag har så mycket nervpåverkan ut i högerbenet nu så smärtan när jag går, står och sitter gör mig nästan vansinnig. När jag ligger ner är det lite bättre men fortfarande smärtsamt.

Igår så ville jag också vara med på ett hörn så jag gjorde förrätten och tog hand om disken. Det var tillräckligt för att orsaka smärtor som gav sömnlöshet. Ja vad gör man? Försöker ta det lugnt idag då och hoppas på bättre dagar. I dag är det den 1a. Om 11 dagar ska jag opereras. Ser fram emot det trots att jag vet att smärtorna efteråt inte är att leka med. Men vem hade tänkt leka? Inte jag i alla fall. Nej morfinpump å piller å in i dimman blir det väl ett antal dagar efteråt.

Funderar på vad som ska packas med och planerar hur dotra ska klara sig när vi är på sjukhuset trots att jag vet att mormor och morfar bor här och tar bra hand om henne. Men det är väl typiskt mammor kanske.

Sen kunde det gärna få komma en tomte och måla vårt halltak vitt medan jag är på sjukhuset, men det är väl slut på tomtar för den här säsongen kan jag tro så det blir väl maken som får göra det. Nån ljus tapet får det också bli. Snyggt!

Nä jag ska väl ta och kolla om det finns nåt bra på Tv kanske. Har redan avverkat Wienerfilharmonikerna, Ivanhoe och Stolthet och fördom. 

Ha det underbart!