Helen

Har sovit mycket gott i natt vid sidan om min älskade make. Vaknade av att dotter med kompis klev upp och började morgonstyschning inför skolan och jag lovar att två tonårstjejer på morgonen inte nämnvärt skiljer sig ljudmässigt från två tonårstjejer någon annan tid på dygnet. Men goa är dom i alla fall.

Hursomhelst kändes det som jag inte hade en gnutta smärlindring kvar i min kropp när jag vaknade och jag blev varse hur otroligt ont jag har egentligen... Så min käre make (som för övrigt kan sägas ha liiite längre startsträcka än nattsköterskorna på sjukhuset) fick ge mig en dos piller som gjorde att jag i alla fall vågade ta mig upp på toa. Märkte då att tejpen på mitt förband släppt så vi får ringa och höra om nån sköterska från hälsocentralen vill vara snäll och komma hit och lägga på ett nytt. För jag vägrar sätta mig i bilen igen. Inte förrän jag blir bättre och mera rörlig.

Hoppas det är genomförbart i alla fall. Nu kom maken in med hundarna från morgonpromenaden så nu ska det strax bli kaffe och smörgås. Själv ska jag ta mig upp och gå litegrann. Man får gå inne när det är blixthalka ute, Sen är jag väl än inte så rörlig så jag ska ut och joxa på ett par dar i alla fall.

Släppte ju rollatorn i går morse, så lite stadigare på benen ska man nog bli först.

Återkommer med lite rapporter senare i dag.

Ha en bra morgon!