Helen

Ja det är verkligen en konst. Eller så är det bara det att man vill att alla ska förstå som är konsten. Att man helt enkelt inte bara sätter sig ner och instämmer med tidigare citerad Ingemar Stenmark: "det ä int så lätt å förklara för nån som int begrip"

Ska försöka utveckla detta utefter ett annat märkligt uttalande som jag fick mig förmedlat idag.

Jag har märkt att när saker händer, någon blir sjuk eller något annat av lite mera komplex natur händer i en människas liv så hanteras det väldigt olika av omgivningen. Vissa lyssnar in den drabbade, tar till sig vad den har att säga, försöker förstå, och kanske till och med förstår att vi inte kan förstå allt men att det går bra ändå.

Så finns den kategorin som måste ha svaret snabbt. Mest för sin egen del, i sitt eget huvud för att göra omvärlden mera greppbar. Alla frågetecken måste rätas ut och till vilket pris som helst. Ofta spelar det inte så stor roll hur frågetecknena rätas ut. Bara att det blir en fullständig berättelse med en början, mitten och ett slut. Bara för att man måste få grepp om situationen.

Sen kan olika människor ha olika metoder för att få till den berättelsen. Vissa tar exempel från andras liv, så att någon annans berättelse helt sonika kopieras över på den drabbade, så att man sitter med facit i hand redan i begynnelsen så att säga. Eller så gör man sin egen sanning, lägger över den på den drabbade och så är det så. Basta!

Jag vet själv inte varför man måste göra dessa jämföranden. Person 1 gör en operation och sitter och åker bil hem själv efteråt, person 2 gör en operation och har stora svårigheter att sitta i en bil alls efteråt och kan definitivt inte själv köra.

I min värld så känns det som man av vissa bedöms utefter detta. Om man varit duktig och klarat sig utan anhörig på sjukhuset 10 poäng, om man inte haft minsta ont efteråt 10 poäng, om man sätter sig och kör själv 20 poäng, MEN om man tycker det är tryggt med någon med sig så blir det minuspoäng, har man ont efteråt minuspoäng, kan man dessutom inte sitta i bil utan att få ont i fyra timmar blir det också minuspoäng.

Jag fattar inte varför människor ska jämföras, eller varför vissa ska bagatelliseras för att vi är olika.

Vi kanske inte ens har gjort samma operation, vi är olika individer som tål smärta olika bra, vi har olika förutsättningar på olika sätt. Annars skulle väl inte läkare göra individuella bedömningar. Då skulle man lätt kunna standardisera all sjukdom. Men nu är det inte så. Vi har olika bakgrund, olika nuläge och tom olika åkommor.

Så försök inte trycka in mig i en form som är gjord för någon annan. Jag förstår fortrfarande inte vad som är problemet med detta jämförande. Det är mindre än en vecka sedan jag opererades, jag kommer också att bli bättre steg för steg. Jag kommer att följa det mönster och den kurva som är för mig, inte för någon annan.

Vi människor sår olika blomster på den väg vi går fram. Låt oss sluta så törnen för det gör så ont att behöva gå på dem. Låt oss istället så sådant som är vackert och behagligt att gå på för vår omgivning.

Jag har precis tagit de första stegen på min rehabiliteringsväg. Det är den väg jag ska gå. Andra har andra vägar att gå. Jag har fått förklarat av läkaren hur det kommer att se ut, på ett ungefär under det närmsta halvåret. Jag är nöjd med det. Jag tar gärna detta på mina axlar för operationen har gjort mig frisk från mina tidigare smärtor.

Sen behöver ingen tala om för mig att det finns en och annan superman som gjorde detta på en kafferast och var vid full vigör direkt efteråt. Vet inte ens om jag tror på såna sagor, vet inte heller om superman opererat 3 nivåer, det jag däremot vet är att syftet med sånt prat är bara att förringa en annan människas jobbiga situationer och att för den som har det behovet återstår bara att beklaga, att man ens har ett behov att agera på detta sätt.

Bättre med en hand som stryker ens kind och någon som säger: Jag tror på dig, du är så duktig och tapper.

Bättre med uppåtpuffar än nedåtpuffar eller hur?