Helen

Efter frukost, bad och styschning for vi till Bollnäs. Tjejerna skulle på tåget tillbaka till Stockholm och maken skulle lämna lite saker på sitt gamla jobb och jag skulle passa på att handla födelsedagspresent till min älskling och doppresent till mitt älskade lilla barnbarn som ska döpas på söndag.



Är hon inte söt mormors gull? Själv tycker jag förstås att hon är världens vackraste bebis. En kopia av sin vackra mor när hon var liten är hon också.

Maken släppte av mig först, innan han åkte till tåget med tjejerna och så hade han ett par andra ärenden att uträtta också. Så jag gick runt och handlade födelsedagspresent, doppresent och han även handla lite nytt till mig själv att ha på mig på dopet. Bar på kassarna och väntade på maken. Trots att kassarna inte var speciellt tunga så fick jag så otroligt ont i ryggen. Då dök sjukgymnast R´s ord upp i mitt huvud: "Du får inte bära! Det är inte farligt men du kommer att få vansinnigt ont." Hmmmm jag tänkte ju mera att han avsåg tunga resväskor och kånkande på bokyllor och sånt. Så vi får väl se om några små fjuttiga kassar kan ställa till nåt.

Vi lunchade på kinarestaurangen och på väg hem stannade vi till hos mina föräldrar en stund. Mysigt!

Nu har vi kommit hem och maken har varit ut med hundarna och jag har tagit ett varmt bad och ligger nu och vilar ryggen en stund.

I kväll kommer de yngsta barnen hem. Skönt för jag har längtat halvt ihjäl mig efter mina juveler.

Nu ska jag vila lite, sen ska jag göra lite fint i dotterns rum. Det hände visst nåt märkligt där i fredags innan hon åkte. Orkanen Gudrun drog fram tror jag. Förödelsen var stor. Men det grejar mamma plättlätt :) Är det nåt jag kan så är det att städa och det är riktigt kul nu när ryggen börjar bli bättre att åter få hugga in i vardagsbestyren sakta men säkert. Jag är så glad för varje del av mitt liv jag återerövrar, t o m städning. Tänk att man kan sakna den förmågan.

Maken har gjort upp eld i öppna spisen i gillestugan. Vi köpte en mycket billig dammsugare för 299 kr till källarvåningen idag, så kan vi ha den andra på övervåningen. Skönt att slippa kånka och bära.

Efter en sån här ryggoperation så får man lära sig att ta en dag i taget.

Lyssna på Lynda Randle och One Day At A Time:

En sång som är min ledstjärna. Jag älskar texten i den.

I natt har jag sovit! Yes! Jag var så glad för det när jag vaknade kl 8 i morse. Har vaknat några gånger under natten men kunnat somna om direkt. Men som jag har svettats! Helt otroligt! Det var som om någon hällt en kanna vatten över mig. Men det känns som jag är på bättringsvägen. Kanske var detta nån form av influensa ändå.

Nu ska jag joina min älskade make vid frukostbordet. Tjejerna sover nog fortfarande. För dom var ute på galej i går dom. Själv blir jag trött bara av att tänka på party.

Återkommer nog under dagen!

Ha de!

Hoppas det håller i sig så jag får sova i natt. Har haft goa Lotta, söstra mi och två av hennes döttrar på middag. Mina bonusdöttrar också förstås så vi har varit en riktig storfamilj ikväll. Mysigt.

Nu har söstra mi och barnen åkt och tjejerna ska snart ut och göra Bollnäs osäkert. Själv har jag tagit ett varmt bad och krupit ner i sängen.

Ska se lite på tv och sen hoppas jag att få sova en hel natt.

Såg ni melodifestivalen förresten. Tråkigt och enformigt tyckte jag. Den enda sång jag hoppades skulle gå vidare gjorde det inte. Jag tyckte den där killen som började sin låt sittande i en solstol hade en hyfsad låt i alla fall, Jonas Mattson "On my own" Men det var nog bara jag det som sagt. För den kom väl näst sist.

Nåja vad gör väl det.

Nu ska jag vila och glo lite på TV

Huj!

I natt har kroppen varit i uppror. Jag har frusit, svettats, haft ont precis överallt och legat sömnlös till halv 5 på morgonen. Somnade sedan en orolig sömn, fortsatte frysa och svettas om vartannat. Egentligen började det natten innan, då jag vaknade kl 2 och låg vaken till 5 med precis dom här besvären. Men då trodde jag att det var nån reaktion på att jag slutat med smärtstillande. Abstinensbesvär eller nåt.

Men nu undrar jag om det är nån släng av influensa jag fått. Men jag är inte förkyld eller nåt. Får hoppas att det ger sig, för sån här natt vill jag inte ha igen. Gick efter ett par timmar och la mig i dotterns rum med hennes hund, eftersom dottern själv inte är hemma. Ville att maken i alla fall skulle få en god natts sömn och inte bli störd av mig som snurrade runt i sängen som ett kvarnhjul.

Ryggen mår bra och det är i alla fall huvudsaken.

Så nu tog orken slut. Kommer orken tillbaka kanske det blir ett mer ordentligt inlägg sedan.

Ha de!

Trots att jag är sjukskriven just nu och inte blir ledig från jobbet när det blir helg så uppskattar jag helgerna jättemycket ändå. De bästa helgerna är när så många som möjligt av barnen är hemma. I helgen är mina två yngsta hos sin pappa, men i gengäld kommer bonusdöttrarna hit. Det ska bli mysigt att träffas och umgås. God mat äter vi förvisso alltid eftersom maken är en strålande kock, men lite extra festligt till helgerna.

I morgon kväll kommer söstra mi Lotta på besök. (Bilden är från min möhippa juli 2009)


Jag längtar så för hon står mig så nära. Hon är inte min riktiga syster utan vi har varit vänner sen vi gick i första klass. Men vi är systrar i anden, som man brukar säga. Var så säker. Sen blir det en kanonvecka, nästa vecka, för då ska Lilleman vara här en hel vecka. Han brukar få göra så ibland så vi får träffas längre stunder än enbart helger. Då sköter jag undervisningen med honom hemma och det går jättebra. Bra att ha en mamma som är lärare :)

Vi kommer kanske att kunna besöka ett par skolor här också under veckan, eftersom Lilleman haft funderingar att flytta hit. Då kan det ju vara bra att få en liten uppfattning om skolor och kompisar. Yngsta dottern vill gå i gymnasiet i Stockholm och det kan ju vara spännande.

Jag minns när jag och Marie gick ut gymnasiet i Bollnäs 1980. Vi var så grymt trötta på Edsbyn, att vi till och men skrev en sång om det. Vi uppträdde med den på Superstartävlingarna som gymnasiet hade i Sporthallen. Sen flyttade Marie till London och jag till Gävle.

Men hur det än är så älskar jag min bardoms hembygd och med ålder kommer livserfarenhet och jag älskar lugnet och ron häruppe. Att återigen möta vänner från förr. Stockholm besöker vi ofta och gärna, eftersom vi har både barn och vänner där, men jag lovar att varje gång vi åker norrut igen och passerar Dalälven, då tutar vi med bilen.

Underbara Barbro Hörberg

"...har man rumpan bak, har man rumpan bak
Böjer och stäcker och tänjer sig har man ändå rumpan bak"

Ja sången fortsätter med en massa roliga verser, men jag tänker inte plåga er med dagissånger.... bara ibland.. nån gång sådär.

Jag funderade i morse på detta med att blogga. Det är alltid en balansgång med vad som ska skrivas. Jag vill gärna skriva personligt, utifrån mina åsikter och känslor och hur jag upplever företeelser i min vardag. Men jag har märkt att jag drar mig ofta för det av rädsla att någon ska missuppfatta eller ta åt sig. Samtidigt vill jag inte vara en utslätad person som bara skriver på ett "mesigt sätt". För det är inte jag.

Jag lever, jag känner, jag skrattar, jag gråter, jag har känslor och åsikter. Jag är precis som du, en människa med mänskliga känslor och behov, men tillräckligt vis för att veta att vi alla är olika och får så vara.

Kom att tänka på en tänkvärd ramsa som jag hörde för många år sedan.

"Om somliga visste vad somliga säger om somliga
så skulle somliga inte säga så mycket om somliga
som somliga säger om somliga"

Jag har aldrig riktigt förstått det där med människors behov av lägga över sina egna åsikter om vissa människor på andra människor. Att man måste säga: "Så här är den här personen, så här har den gjort/gör". Jag tycker alltid det är bättre att folk själva får bilda sin egen uppfattning och att man frågar och tar reda på istället för att förutsätta och kategorisera. Det kommer aldrig något gott ur skvaller och man blir aldrig vit av att svärta ner andra.

Att dömas ohörd och utan att få säga ett enda ord till sitt försvar måste vara hemskt. Jag har jobbat med människor i hela mitt liv. Vissa människor har jag kommit mycket nära och samtalen har ibland varit många och långa. Har hört många som blivt illa behandlade. Människan är verkligen uppfinningsrik när det gäller att göra andra människor illa.

Tänk om vi kunde tillsammans vända en trend. Försöka göra gott istället. En klok arbetsledare jag haft en gång brukade säga: "Varje gång man träffar en människa man inte begriper sig på, ska man fråga sig: Vad kan jag lära mig av detta". Istället för att gripa telefonluren och ringa och beklaga sig eller tala illa om personen. Eller att tala illa om den i andra sammanhang. Speciellt sårande är det om förtalet infiltrerar personer som betyder mycket för den drabbade. Hör du något, gå till källan. Ta reda på från den person det gäller om det verkligen är så här. Prata med personen. Fråga : "Hur tänkte du där?" Istället för att förutsätta att allt du hör är sant.

Nej, jag säger inte att jag är perfekt på det här området. Men jag jobbar på det. Jag tror jag kommit en bra bit på väg. Det är först när man identifierar problem som man kan göra nåt åt dem.

Jaha, nu skrev jag utifrån mina tankar och värderingar. Jag skriver generellt utan att slå nån i huvudet. Det är bara reflektioner på saker jag funderat över.

Det kommer säkert mera lättsamma blogginlägg alldeles snart - för det som så föredrar.

Ha en riktigt bra dag!

Nu är äntligen stygnen borttagna. Det gick jättebra och det hade läkt så fint. Det finns många fördelar med att stygnen är borta. Men det bästa av allt är att jag äntligen får krypa ner i badkaret och bara njuta. Nu har jag just klivit upp ur badet och fast klockan bara är fem så har jag krupit i det fina vita nattlinnet som jag fick av maken innan jag åkte in på sjukhuset. Vill inte att något ska skava mot ärret nu när bandaget är borta. Det känns lite när byxlinningen skaver emot. Jag ska be maken ta en bild som jag kan lägga ut senare.

Idag har vi kunnat sitta lite i solen på altanen. Maken gick ut i morse och skottade bort all snö. Det var så skönt att äntligen känna solen värma ansiktet, höra takdropp och fåglar som kvittrar.

Efter besöket på vårdcentralen var vi och handlade. Sedan blev det sen lunch bestående av Tillmans blodpudding, bacon, keso och mammas hemlagade lingonsylt. Mums! Jag har alltid haft svårt för blodpudding, men Tillmans är jättegod.

Dottern är hemma och är förkyld och eländig idag. Men hon har lite böcker hemma som hom jobbar i. Gäller att inte komma efter nu när hon går i nian.

Själv är jag jättetrött som vanligt. Har försökt att sova lite middag, men eftersom jag håller på att sluta med smärtstillande så känns kroppen alldeles för ansträngd och pulsen känns lite hög. Så det ät lite svårt att koppla av.

Ska försöka med lite Lars Roos (hissmusik enligt maken), men jag somnar så gott till det. Kanske kan slappna av en liten stund i alla fall.

Ha det gott!

då ska stygnen bort. Doktorn sa 3 veckor, i papprena stod det 2 veckor. Så jag gick på doktorns råd. Så då ska det väl sitta ihop ordentligt i alla fall. Har varit lika trött idag. Sovit middag som ett litet barn. Har inte haft så ont och därför har det gått bra att minska ner på smärtstillande. Men det kan vara en anledning till att jag är trött också att det är en massa gift som ska ut ur kroppen. Får nog bli en Skipperdrink i morgon. Den har en renande effekt på kroppen.

Men det kan vara nåt som går också för såväl make som dotter har känt sig hängiga. Hoppas det bara är nåt tillfälligt för jag har varit sjuk så det räcker. Nu vill jag vara i farten.

Lärde mig ett nytt uttryck av Willy i TV-programmet Bygglov. Hawaii på buggen... ett annat ord för lite knas, efter vad jag förstår. Har man Hawaii på buggen är man inte riktigt som man ska, eller så är det nån företeelse som inte är som den ska. Om jag fattade rätt. Ja man är aldrig för gammal för att lära sig nåt nytt :)

Sov nu så gott så hoppas jag vi hörs i morgon och att jag är pigg och alert igen.

Tjingeling

Idag har jag haft en riktigt sömnig dag. Jag fattar inte hur det blir så här. Kanske finns det tse-tse flugor i vårt hus. Ni vet, såna där med sömnsjuka... ha ha...
Har i allafall varit på en promenad med min älskade make och hundarna.

Hoppas på en piggare dag i morgon. För det är mycket jag vill ta itu med. Men det är nog bäst att lyssna på kroppen ändå. Behöver den sömn så behöver den.

På onsdag ska jag ta stygnen. DET ser jag fram emot. Hoppas jag får lov att bada efter det. Jag längtar verkligen efter ett varmt bad.

Näpp nu ska jag se på Hyacinth Bouquet på TV... that Bucketwoman :)

Jag tycker det är ett så vackert ord. Det finns många mänskliga behov. Att känna omsorg är ett. Men även att ge omsorg till någon annan. Att ge och få. Vi är sociala individer och behöver kontakt med andra. Vi behöver känna närhet, värme och förståelse. Behoven kan te sig på olika sätt och vi behöver kanske alla olika mycket. I olika delar av livet kan väl också tilläggas, beroende på var vi befinner oss.

Det är ingen svaghet att vara liten och sårbar i vissa situationer. Det är en styrka. Det är inte alla som törs vara det. Jag har själv känt många gånger att jag är stark, fixar och klarar av det mesta, men ibland kan jag rasa ihop som ett litet korthus och bli ledsen och känna mig liten. Det är skönt att ha en omgivning som älskar och förstår en. Min underbara man, min bästa Lotta, söstra mi, som jag kan prata med allt om. Människor man både gråtit och skrattat ihop med. Vi är inte starkast i världen alla dagar. Det är skönt att veta att man själv också kan stå där och fånga upp andra som också behöver omsorg. För får man mycket har man mycket att ge och vice versa.

En annan av mina favoritlåtskrivare är Roland Utbult. Tänk vad många underbara sångtexter han har gett oss. Skickar en varm kram till alla läsare med denna sångtext.

Tacksamheten över livet känner jag ofta. Vill därför dela med mig av Inga-May´s underbara röst som sjunger Cat Stevens "Morning has broken" på svenska. Den gjordes innan det fanns flashiga videos, men slut ögonen och lyssna på texten. Visst är den underbar?

En av mina favorit låtskrivare är Ingemar Olsson. Här kommer ett klipp från TV serien "Minns du sången".

Jag älskar den här sången. Den påminner mig om att det krävs många människor för att forma en värld. Vi är alla olika men vi har alla nåt att ge. Vi har lätt att bedömma varandra efter pärmarna vi människor, hur vi tror att någon är på utanskriften eller pga den åsikt vi bestämt oss ha om den personen. Åsikter om andra kan ibland vara gjutna i sten och det kan vara väldigt svårt att ändra på fördomar om att en är si och en annan så.

Men vet ni vad? Vi tar och struntar i det. För du och jag är värdefulla. Vi kan vara olika till både innehåll och det yttre. Precis som böcker i ett bibliotek. ÄVen om vi ibland hamnar lite snett så är vi värdefulla och har nåt att ge,

Här kommer nu Ingemar Olsson och underbara Christina Gunnardo (som numera sjunger i den himmelska kören) och sjunger SKÖNA MÄNNISKOR.

Texten talar för sig själv, lyssna på den.

Idag har jag och maken varit på Erikshjälpen. Lilleman hade ingen lust att gå i några affärer så han ville vara hemma. Hans kompis M kom och dom har lekt hela dagen. Till lunch utfodrades de med Tillmans korv med bröd, men ikväll blir det Tacos.

Jag köpte en fin duk till köksbordet på Erikshjälpen. Köpte också en fin och kraftig stickling av fredskalla som jag satte i en av änglakrukorna i badrummet och två dinosaurier som sonen beställt. Sedan var vi till leksaksaffären och lämnade in Lillemans radiostyrda helikopter på lagning. På premiärflygningen kraschlandade den och bröt av ena rotorbladet. Det är säkert tre månader sedan och först nu har vi kommit iväg och lämnat in den. Tur var väl det. Ibland är det bra att vara lite glömsk, för de hade precis fått in en annan likadan helikopter med elfel så då skulle vi få rotorbladet ifrån den istället. Enkelt och smidigt.

Hursomhelst så känns det skönt att bit för bit slippa alla starka mediciner jag fått tagit mot smärtan i min rygg. Har ju i 2 års tid fått tagit smärtstillande medicin och nu känns det som att de inte kommer att behövas längre. Jag är så glad för det, för ingen kan ana vad trött och "in i dimman" man blir av smärtstillande. Jag känner mig som en helt ny människa nu, och sedan jag börjat orka vara uppe mera och minskat på min medicinering.

Har även haft mina föräldrar på besök på eftermiddagen. Det är så kul när de tittar in här när de haft ärende ner på byn. Pappa hade även tagit med sig ved till vår öppna spis.

Just nu håller maken på förbereder middagen samtidigt som vi kalkar av kaffebryggaren. Lite sån där "nödvändig och bra" sysselsättning på lördag eftermiddag. Själv ska jag ta en tur med vattenkannan nu så blir alla våra krukväxter glada.

Ha en trevlig lördagkväll!

Systrarna yster gör London osäkert. Systrar med bonussyster. Snodde bilden från Carros FB.
Visst är dom goa!

Det beror på i vilket landsting man bor, har jag lärt mig, för vilken hjälp man får. När jag var 15 och opererade ryggen förra gången så behövde jag tre hjälpmedel. En toalettförhöjning, en griptång (att plocka saker från golvet med) och en hög kudde, för att underlätta när jag skulle sätta mig resp kliva upp.

Jag behöver samma hjälpmedel idag, plus ev en strumppåtagare. Men vid kontakt med landstinget i Gävleborg fick jag veta att det enda jag kunde få hyra av dem var toalettförhöjningen. Övriga saker fick jag köpa själv av dem. Till rätt dyr peng kan tilläggas. Men vad ska jag med en griptång, sittkudde och strumppåtagare om några månader? Jag har inte lust att lägga ut dyra pengar på saker som bara kommer att användas under en kort tid. Dessutom ryms det knappast i en sjukpenningbudget.

Min rumskompis från Spine Center bodde i Vallentuna. Där fick man låna allt detta gratis.

Det är märkligt men när man inte kan böja på ryggen då verkar det som man tappar saker på golvet extra mycket. I går var jag ensam hemma hela dagen när maken skjutsade dottern till flyget. Vid ett tillfälle skulle jag slänga ett bananskal i sopkorgen, men missade såklart och det hamnade på golvet. Jag tänkte att, om jag böjer mig ner med knäna och rak rygg så borde det gå att plocka upp. Så jag försökte, varpå jag fick kramp i höger ben med en värk som var så våldsam att jag segnade ihop på golvet. Sen fick jag krypa till en stol och kravla mig upp därifrån. Det gjorde så ont att det svartnade för ögonen, trots att jag inte är det minsta svimningsbenägen i vanliga fall.

Hade jag haft en griptång hade denna situation aldrig behövt uppstå och jag blir så arg när jag tänker vilket onödigt lidande vi nyopererade utsätts för pga att vi bor i ett snålt landsting.

Samma sak med strumpor. Min man får sätta på mig strumpor varje dag. Det grejar jag inte själv ännu.

Onödigt tycker jag.

Idag tar vi en långsam dag. Fick öka mina smärtstillande igår och det gör att jag blir så trött. Vilade en stund mitt på dagen, då tyckte hundarna att det var lyx, för de fick också vila med matte i sängen. Något som inte hör till vanligheterna. Lizzie på husses huvudkudde, Jolly vid fotändan och Dolly under täcket givetvis :)

Katten Flisan ville också mysa så hon hoppade också upp och landade rakt på Dolly, som inte syntes där hon låg under täcket. Moooorrrr sa Dolly, vilket Flisan bara fnös åt.

Min far och min svärmor var förbi i olika omgångar och rastade hundarna. Dom är för goa. Maken har skjutsat yngsta dottern till Arlanda och sedan ska han om allt går vägen sälja bort vår Audi som bara stannat och vägrar starta. Den kan ju inte stå kvar i Uppsala i tid och evighet. Orkar inte med gamla trilska bilar så då är det bättre att sälja den på ort och ställe.

Klarar oss med en bil som det är nu i alla fall.

Har plockat och fixat lite här hemma i alla fall. Det känns bra.

Även om jag är konvalescent och rätt skruttig just nu så vill jag bara tala om att jag älskar min familj så oerhört mycket. Er kärlek och värme gör min väg så ljus!

Min underbara make Calle som ställer upp till miljoner på mig och som har varit ett enormt stöd för mig under det jobbiga året som ligger bakom. Min ungdoms kärlek som jag var handlöst förälskad i som 16 åring och som jag återsåg efter 27 år och har älskat varje dag sedan dess. Mannen som aldrig gnäller eller är sur. Som visar kärlek i både ord och handling.


Mina underbara barn som jag burit under mitt hjärta, 4 till antalet och två av varje sort och mitt fina lilla barnbarn.
Utan er vore livet fattigt. Det är ni som är min rikedom och jag älskar er av hela mitt hjärta.
Michaela, Alexander, Linnéa och Mattias och Michaelas lilla goa dotter Vendela. Mormors gull.



Mina fina ungar i den ordning de föddes M-84, A-87, L-95, M-99


Mormors gullhjärta Vendela. Världens vackraste och goaste bebis!

Sist men inte minst, jag fick ju verkligen en fin bonus när jag träffade min man. Två underbart fina och goa bonusdöttrar.



Carolina och Johanna, ni är så fina!

Finns så otroligt många fler jag älskar. Mina föräldrar, min svärmor, min syster med familj, söstra mi Lotta och många många fler. Ni är många även om inte alla blir nämnda här.

Jag är lyckligt lottad. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Vad betyder all världens rikedom mot att ha en så underbar familj och vänkrets som jag har.

Älskar er så!

I dag var distriktssköterskan här och la om såret. Om en vecka ska stygnen bort.

Så här såg det ut i dag: