Helen

Får man bli det? Ja inte verkar dom vara änglar alla som jobbar inom vården minsann. I dag är det lördag.  Jag duchade och tvättade håret i tisdags. Idag så bad jag om en smärtstillande tablett efter frukost så att jag skulle kunna gå upp och ta en dusch. Jag har varit uppe och gått idag redan och det gick bra.

Då får jag till svar att jag inte kan gå och duscha om jag inte klarar mig själv och att mina pupiller var för små och att jag kan svimma. Men herregud, jag känner mig inte svimfärdig. Jag kan duscha snabbt så det inte blir för uttröttande. Då får jag nåt näbbigt svar om att jag inte ska jämföra mig med andra och att jag inte behöver duscha för att jag får besök idag. Det borde väl jag få avgöra och inte dom.

Det verkar inte som det ingår i deras arbetsuppgifter att hjälpa patienterna med deras hygien. Vem ska då hjälpa oss?

Jag blir bara så ledsen!

Idag är ingen bra dag. Andra dagen efter operationen och idag har jag nog mer ont än jag någonsin haft någon gång tidigare i mitt liv.

Jag driver ut och in mellan sömn och dåsig vakenhet. Morfinpumpen är borttagen och jag har fått tabletter istället. Dom fungerar bättre men jag är fruktansvärt trött.

Har tvingat mig upp på toaletten ett par gånger och då passat på att gå ett par varv runt korridorerna. När jag väl har kommit upp är det skönt att få röra lite på sig, det är faktiskt ganska befriande att gå.
 
Det går bra att ligga ner men så fort jag skall röra på mig för att byta ställning känner jag verkligen att dom har bråkat rejält med min rygg. Att sätta sig upp är en pärs, svetten bryter fram och jag måste sitta stilla och vila lite när fötterna till slut når golvet.

Jag visste att det skulle bli på det här viset men det är ändock mentalt jobbigt att ha så ont. Hoppas verkligen att det blir bättre i morgon, men som kirurgen sa. Vi får ta en dag i taget.

(ovanstående inlägg tolkat och skrivet av Calle)

Eller på bymål: Ja ä hänne ja nö.


Min underbara make har hållit er lite uppdaterade om hur det gått. Men här kommer en lite mer utförlig rapport.

Jag väcktes kl 6 i går och gick och duschade med den där starka tvålen man ska ha innan en operation. Tur att jag bara behövde tvätta håret kvällen innan och inte på morgonen, för vad den tvålen gör mot ens hår är nog en frisörs mardröm. Den tar nog bort resterna av alla hårinpackningar du nånsin gjort i hela ditt liv.

Nåväl. På med sjukhusets snygga outfit sedan som dagen till ära bestod av en vit skjorta som man sätter bak och fram och knäpper ihop vid halsen, Knappen satt inte fast utan låstnade hela tiden... men men.. vad gör väl det :D

Trosorna ska vi inte tala om, kan bara nämna att man lätt drar upp dom under armhålorna och att de är, som det så modernt heter, av boxermodell...hmmmm ja med korta ben alltså. Å som pricken över i´t så satte vi ett par chica knästrumpor av engångsmodell och blå plasttossor för att undvika golvkontakt.

Sen lugnande och smärtstillande piller innan sängen äntrades.

Fick ligga kvar en timme på rummet och softa innan de skjutsade ner mig på operation.

Världens goaste narkosläkare hade jag. Han stod med ett uppvärmt täcke i armarna och lade över mig när jag fick flytta över till en kall brits. Sen strök han mig över kinden och sa att det kommer att gå bra.
Vi pratade lite medan de fixade i ordning mig, med kanyl och så och vips så sov jag.


Uppvaket visade sig vara vägg i vägg med min sal och när jag vaknade sa sköterskerna att allt gått bra, varpå jag frågade om det var ok att jag fortsatte sova. Av nån anledning så har jag för mig att jag prompt måste vakna på en gång, men den snälla sköterskan sa att det var helt ok att jag fortsatte sova. Då gjorde jag det. Jag sov och vaknade i en enda röra under gårdagen. Vid ett av de klarare ögonblicken bad jag att få låna telefonen och ringa min älskade man som kom in en stund. Skönt att ha honom nära.

Tror inte jag kände mig pigg förrän runt kl 17. Maken satt hos mig en stund innan han åkte till Björklinge där han är inkvarterad hos goda vänner, min kompis Lotta med familj, Söstra mi, som hon kallas.

I vanliga fall, när vi är hemma så brukar jag och maken tycka att vi är ena riktiga nattskrotare som kommer i säng alldeles för sent. Men i går så var jag så trött så så jag trodde jag skulle somna snabbt. Men då hade jag inte räknat med min ängsliga, lätt hypokondriske rumskompis. Tänker inte ta den berättelsen nu, utan lite senare, för det känns som det blir ett alldeles för långt inlägg då. Tar den berättelsen sedan.

Men för er läsare som är släkt med mig från Espespellas sidan kan jag bara säga "Faster Berta x 10" Så förstår ni.
Men som sagt jag lovar berätta om henne sen.

Jag fick inte gå upp alls igår för det finns några stygn långt inne i ryggen som behövde vila lite sa doktorn.

Det gör grymt ont att vända sig, men har inte speciellt ont när jag bara ligger. Morfinet gör sitt alltså.

Nu ska jag vila så får jag rapportera mer sedan. Ser fram emot lite besök idag.

Kram och jättetack till er alls om varit med mig i tanke och böner. Gott är det att ha fina vänner.

Calle här igen!

Helen ligger kvar på Uppvaket under natten för observation. Jag har varit in och kramat om henne ett par gånger under dagen och hälsat från er alla. Hon är så glad och tacksam för all värme hon har fått från er.

Operationen gick väldigt bra och Helen är glad och nöjd men mycket trött. Hon har sovit mest hela dagen och är lite groggy när hon är vaken.

I morgon får hon komma till avdelningen och då är det tänkt att hon skall upp och gå lite grand också, det skall bli spännande. Under morgondagen kommer hon säkert att skriva något själv och logga in på Facebook.

Operationen har gått bra och Helen ligger just nu på uppvaket. Jag har varit in och träffat henne en liten stund. Hon är trött, groggy men väldigt lycklig över att operationen är över och att det har gått bra.

Nyvaknad och nybadad ligger jag här och tänkte bara tala om att natten varit bra, lite svårt att somna för att det värkte så förgrymmat i ryggen och benet, men somnade ändå efter en timme ungefär. Hann inte mer än somna förrän det utbröt ett kattslagsmål ute. Då handlar man på reflex och jag flög upp så det sa tjong i ryggen, Linkade ut och lockade på de tre av våra fyra katter som var ute. Max och Zelda flög in, men Mimmi såg jag inte till. Hon kom in alldeles nyss. Alla välbehållna som tur är. Det bor en jättestor katt här på området och han är väl inte helt nöjd med invasionen av våra fyra.

(slänger ut lite gamla bilder på juvelerna)


Zelda

Mimmi

Flisan                                                                     Max

Våra katter har varit inne sedan vi flyttade hit 1 november. De har väl inte riktigt fattat vitsen med att bo i ett villaområde när man kan bo på en gård. Men så i går kväll så stod både Max och Zelda vid ytterdörren och ville ut. Flisan hade varit ute en kortis innan. Mimmi gick ut med viss skepsis. Kan nog bero på att det blivit mildare ute som de fick för sig att de skulle ut.

Som tur var somnade jag om snabbt igen. Men att gå upp kvart i 8 i morse var ingen lek för den som är van att sova till tio. Hemskt vilka konstiga vanor man fått över jul. Jag brukar annars vakna när maken går upp för att åka till jobbet. Sisådär sju - halv åtta.

Nu ska jag få på mig lite kläder, äta lite frukost, packa det sista, pussa på dottern och sen bär det av mot Väsby.

Återkommer lite senare.

måste man va när man ska på sjukhus tycker jag. Man ser förmodligen tillräckligt "slög" ut ändå när man kommer från operation utan att man för den skull ska ha ful utväxt och gråa hår, så följaktligen så fick min snälla make hjälpa mig att färga utväxten idag och det blev så bra. Han kan mycket min gubbe :)

Samma färg som alltid, den mycket ljusblonda från Garnier. Funkar jättebra tycker jag. Så får man med en så underbar inpackning.

Nu är det bara lite smink, hygienartiklar och teknik som ska packas ner, sen så åker vi i morgon bittti.
Spine Center here we come!

jag opererade ryggen var jag bara 15 år. Jag hade precis börjat nian. Jag minns att jag natten innan operationen låg på salen och kände mig rädd och ensam. Jag var så nervös inför vad som skulle hända. Jag hade aldrig blivit opererad förut så jag hade ingen aning vad som väntade mig.

Men jag var van hemifrån att knäppa mina händer och be, när jag kände mig ängslig och rädd.

Så gjorde jag även denna gång. En sång dök upp i mitt huvud. En sång som jag tror Arnold Börud har skrivit. I alla fall sjöng hans mycket populära kör TVERS den i på sjuttiotalet. Vi sjöng den även i Ekumeniska ungdomskören här i Byn vill jag minnas. Texten berörde mig stark där jag låg och kände mig ensam och rädd.

"Herren din Gud går före dig, han ska vara med dig
Herren din Gud går före dig, han ska aldrig svika dig
Du ska inte frukta mer och du ska inte vara rädd
Herren din Gud ska vandra före dig"

Jag såg i mitt huvud hur någon faktiskt hade gått före mig och banat väg så att det skulle gå bra för mig och med ens blev jag lugn. Så lugn i kroppen så att det kändes som jag fått något lugnande.

När personalen kom kl 6 och skulle göra mig i ordning inför operationen så fick jag en lugnande tablett. Men det märktes ingen skillnad. Lugnet hade jag redan i kroppen.

Jag hoppas att jag har samma lugn i kroppen när jag på onsdag morgon rullas in på operation.

Idag har jag lyssnat på Dottie Rambos underbara sång "Sheltered in the arms of God!


"I feel the touch of hands so kind and tender.
They're leading me in the paths that I must trod.
I'll have no fear for Jesus walks beside me
For I'm sheltered in the arms of God.

So let the storm clouds rage high,
The dark clouds rise,
They don't bother me;
For I'm sheltered in the arms of God.
He walks with me,
And naught of earth shall harm me,
For I'm sheltered in the arms of God".

Tänk att jag trots att jag är 48 år får vara ett barn i Guds famn.

I morgon åker vi ner till Stockholm. Ska träffa narkosläkaren på em och så ska det tas en massa prover. Sen hoppas jag att jag och maken hinner gå och äta på något mysigt ställe innan det blir dags att läggas in kl 18.


Återkommer med mer rapporter därifrån i den mån jag kan. Hittade inte "pluppen" för vårt mobila bredband, så får koppla upp mig via iPhonen (suck... jag som är så "otäknisk" - obs styxstavning)

Tur för mig att jag är gift med en datorexpert.

Har lite svårt att samla tankarna idag. Det känns som det är så mycket jag ska komma ihåg. Maken har i alla fall varit och handlat med dottern så hon ska ha att äta när vi är borta. Mormor och morfar kommer att ta hand om henne och sova här så det känns bra. Men det är ju så mycket annat att oroa sig om för en mamma som är van att ha kontroll. Hundarna... hon kommer väl i håg att gå ut med dom och fylla på mat? Morfar tar hand om dom när dottern är i skolan. Och så ska hon på bussen till sin pappa i Sollentuna på fredag. Logistiken ska fungera även när mamma inte är hemma och tänker.

Sen ska det städas och bäddas rent i kväll, men det sköter mannen om och så ska ren tvätt på plats. Ja som ni ser så är det bara sånt där som far runt i skallen just nu. Orediga tankar fram och tillbaks utan nån större ordning.

Återkommer säkert nåt mer under dagen.

Ha det gott så länge!

Nytillkomna läsare har undrat lite över min operation. Ska försöka förklara lite här:

Historik: När jag var 14 fick jag ont i ryggen för första gången. Det gick inte över utan blev värre och värre. Efter ett år hade läkarna konstaterat att jag hade ett stort diskbråck längst ner i ryggen. Jag opererades på Akademiska Sjukhuset i Uppsala i september 1977. Sedan dess har jag i stort sett varit bra, frånsett lite ryggont i samband med mina 4 graviditeter.

I december 2008 fick jag akut ont igen. Längst ner i ryggen med strålning och nervpåverkan i vänster ben. Jag fick åka in akut till sjukhuset i Örebro, där jag var och hälsade på en kompis.

Fick starka smärtstillande men fortsatte jobba. Det onda klingade av men försvann inte helt. Så en morgon ett år senare, i november 2009 gjorde det jätteont när jag klev ur sängen. Men envis som jag är satte jag mig i bilen och körde de 7 milen till jobbet. Klarade av den arbetsdagen med nöd och näppe men dagen därpå kom jag inte ur sängen alls. Sedan dess har jag varit sjukskriven. Otaliga läkarbesök och otaliga besök hos sjukgymnast senare fick jag sommaren 2010 komma till en ortoped som omedelbart skickade mig på en Magnetröntgen. Den visade att jag har: Spinal Stenos (född med för trånga ryggmärgskanaler) och trycket på den blir extra stort och smärtsamt pga:
3 diskbråck i nacken, minst 3 diskbråck i ländryggen. I ländryggen finns en disk som är helt slut och två som håller på att ta slut. Som grädde på moset artros mellan flertalet kotor.

Det man ska göra på operationen på onsdag är att man ska ta ben ifrån min höft och transplantera på sidorna om ryggraden och steloperera ihop med skruvar och stag. Genom detta hoppas man att mina smärtor ska minska och att ryggen ska bli stabilare.

Konvalescensen kan bli mellan 6 månader och 1 år. Hoppas kunna jobba deltid i alla fall efter ett par månader. Vi får se. Försäkringskassan vill se hur mycket jag kan arbeta efter operationen så förmodligen får jag börja arbetsträna för att se hur arbetsför jag blir efteråt. Jag är lärare och älskar mitt arbete så jag hoppas verkligen att jag kan bli fullt återställd, men enligt läkaren är det väl att hoppas lite för mycket, men det viktigaste är att det blir bättre. Viss smärta kanske jag får leva med, men jag hoppas opereationen ger mig en annan livskvalité.

Typ så här, fast detta är en operation på en nivå, jag ska göra 2 eller 3.
(Bilden från läkartidningen)

Ja det var lite av det jag vet just nu. Följ gärna min resa genom detta. Operation på onsdag alltså. Skrivs in kvällen innan.

Ha det gott!

Känner mig smått nojig nu. Rädd att bli förkyld, rädd att få nåt litet sår på ryggen... för då måste operationen skjutas upp. Mycket vitlök varje dag borde ju hålla förkylning borta i alla fall. Det finns två tillfällen jag fasar lite för. Det ena är strax innan sövningen och det andra är när jag vaknar, hur ont det ska göra osv. Men jag försöker se detta som en väg till förbättring och då måste jag ju gå igenom detta. Jag har blivit sövd två gånger förut och vet att det bara säger tjong å så sover man. Men ändå... lite sådär känns det ju ändå.

Nu till nåt annat. Jag har några andra bloggar jag följer. Bl a två där två unga kvinnor är allvarligt sjuka. I den ena bloggen har det hänt att den sjuka kvinnan blivit anklagad av läsare för att bara tänka på sig själv och inte på sin man och i den andra är det tvärt om, där blir kvinnans man anklagad för att vara en egoist som inte tänker på sin fru. Ändå är deras historier väldigt likartade och även i de båda förhållandena.

Det får mig att tänka på en berättelse jag läste för mina elever i åk 7 för drygt ett år sedan. Min svärmor brukar också citera den här berättelsen och jag tycker den verkligen är så talande.  En fransk författare vid namn Jean de La Fontaine skrev på 1600-talet en fabel som sedan gav uttrycket  ”Jag vill inte bära åsnan”. Här kommer den:

En mjölnare gick med sin son till marknaden för att sälja sin åsna. För att åsnan skulle vara i god form när han kom fram, så band de hans ben vid en stör och bar honom mellan sig. Den förste de mötte skrattade, när han såg dem och sade: "Jag har då aldrig sett maken till dumma människor".

Då tog de och ställde åsnan på fötterna och pojken red på honom medan mjölnaren gick bakom. Snart mötte de en man som sade: " Varför rider du, unge  man, medan din stackars far får gå?"

Då klev sonen av och mjölnaren klev upp på åsnans rygg.
Efter en stund gick de förbi en flicka, som sade: "Titta på den där själviske gamle mannen, som rider ensam på sin åsna och inte låter sonen dela plats med honom."

Då sade mjölnaren till sonen att klättra upp bakom honom och så red de båda två på åsnan. De hade inte ridit långt förrän de mötte en annan som sade: "Ni båda stora, starka karlar skulle skämmas för att rida båda på den stackars lilla åsnan."

Då klev mjölnaren och hans son av och gick bredvid åsnan. De hade knappt gjort det förrän en annan person sade: "Titta på de där dumbommarna. Är det riktigt, att en åsna skall gå och ha det bekvämt, medan hans stackars husbonde måste traska och gå?"

"Du har rätt", sade mjölnaren. "jag är en dumbom, som lyssnar till er alla. Från och med nu skall jag göra, som jag själv vill." Och det gjorde han.

Den som vill vara alla till lags, tillfredställer ingen. Man kan helt enkelt inte vara alla till lags. Alltid finns det folk som har andra synpukter.


Så inga fler fabler idag..... sagotanten ska fixa sig nåt att käka nu.

Ha det gott!

I kväll har vi haft tacomys framför tvn. Såå mysigt. Maken lagar så god mat och har en specialvariant på en god köttröra som vi brukar ha till. Jag kan nog klämma ur honom receptet och lägga ut här en annan gång.
Hursomhelst så är vi alla mätta och belåtna.


Bilden har jag lånat.

Fast jag är rätt trött nu och den känns att jag sovit dåligt i natt. Hoppas på en bättre natt i natt och att jag inte har sån värk som igår. Men det vet man först när man gått och lagt sig.

Man skulle vara katt. De verkar kunna sova hursomhelst.


Har tyvärr inte lyckats fånga någon av våra fyra katter på bild så även här fick jag låna en. Men visst är den söt? :)

Våra egna är som tidigare sagts skvatt galna. De vägrar gå ut och får tokryck och leker de mest vilda lekar inomhus.

Nu har jag börjat packa väskan.




Hittills finns där bara kläder och ett par hörlurar. Men med på min komihåglista finns också: Dator, mobilt bredband, mobil + laddare, necessär, smink (ha ha vad rolig jag är - som om jag skulle orka bry mig om det. Jag som bara tror jag kommer att ligga och kvida i flera dagar, men säkrast att ha det med i fall jag nu skulle vara pigg och orka styscha till mig).

I natt har jag haft så fruktansvärt ont i höger ben att det varit svårt att hitta nån ställning som gick att sova i. Somnade nog runt kl 5 och vaknade därför 10.15. Suck! Förmodligen därför att jag envisades med att följa med på sena kvällspromenaden med hundarna. Men jag var bara tvungen att få luft och ut och röra på mig lite. Man får ju spunk av vara inne så här mycket som jag är.

Hittade lite nya intressanta bloggar av människor som är ryggopererade som jag läste igår. Försöker förbereda mig så gott det går på alla sätt. Gott att veta att man inte är ensam i alla fall. Att fler gjort den här operationen och blivit bättre. Läste en artikel om en dam som var en bra bit över 80 år som stelopererats och blivit bra. Kan hon kan väl jag, tänkte jag då.

Ikväll ska vi ta en fika med mamma och pappa som vill träffa mig innan operationen.

Vet ju att dom och svärmor "tokber" för mig så då måste det väl gå bra eller hur, med den supporten :)


Annars är det inte så mycket som händer idag. Ska bara ta det lugnt och umgås med familjen.

... är det bäst att hålla sig undan tycker syskonen Max och Flisan:

Flisan valde att gömma sig under Tv-bänken


Medan brorsan Max förededrog att lägga sig i värmen ovanpå akvariet.

Oj oj nu kryper dagen O närmare. Lite nervöst faktiskt men ändå välkommet. Hoppas bara att må hyfsat bra efter operationen så jag inte behöver vara så flummig när mina kompisar Nilla och Lotta kommer och hälsar på.  :)
Det är dom som i förväg talat om att dom kommer och jag ser verkligen fram emot det. Kl 14-19 är det besökstid BTW och onsdag är nog ingen bra dag för då sover jag säkert bara (å jämrar mig :/) men övriga dagar borde passa. Blir nog kvar över helgen också skulle jag gissa. Vill ni ha uppdaterad information går det bra att ringa Calle. Lägg in din E-post i kommentarerna på bloggen och tala om att du vill ha hans nummer så skickar jag det. Jag vet ju inte hur klar jag kommer att vara, men jag ska försöka uppdatera bloggen så fort jag orkar efter operationen. Eller så ber jag Calle.

Såja, då har vi avhandlat området operation igen. Nu till vädret. Här i byn skiner solen idag. Härligt! Längtar ut och skulle gärna ta en promenad, men tar mig ju knappt på toa. Men snart så...

Har en underbar utsikt ifrån mitt sovrumsfönster (samma som från Neas rum, köket och matsalsdelen i vardagsrummet.) På kvällarna kan man ibland se hela slalombacken upplyst och minns då att det var min morfars pappa Espespellas Pelle som upplät mark för att anlägga slalombacken en gång i tiden. Det är häftigt tycker jag.

För er utsocknes kommer här en bild:


Visst är den vacker.

Det är så otroligt mycket snö här. Ingenting har smält undan sedan första snön föll i början av november. Allt ligger kvar och nytt fylls på hela tiden så det ser så rent och fint ut. Maken har skottat på morgonen och nu rumsterar han om i köket hör jag. Själv ska jag gå och ta mig ett bad. Sen får vi se om ryggen orkar förflytta sig från ett läge till ett annat. Dvs från sängen till soffan. Då kan jag vara med på ett annat sätt. Fast maken tycker nog det är lugnast när jag hålls i sovrummet och inte ligger i soffan och talar om vad som ska göras. He he he... Han är underbar min Calle. Snällare och "ognälligare" människa finns inte. :)

Ha en fortsatt bra dag! Följ min blogg med bloglovin

Fördelen med att ha en smått förvirrad make är bl a att man kan få julklappar i januari. Det fick jag idag. Ett fint vitt nattlinne av längre modell. Han hade tänkt ge mig det i julklapp förstås, på den dag man brukar ge julklappar. Men den glömdes bort i hans garderob, där den lyckligtvis återfanns idag när maken skulle hänga in sin rena tvätt.

Jag blev glad förstås och lade den i min packningsväska till sjukhuset. Nu är jag inte helt säker på att jag kommer att vara i det skick som man bör vara om man ska kränga in sig i ett natlinne, så det finns pyjamaser och andra myskläder i väskan med.

I går överansträngde jag ryggen med att städa ut julen så idag är det sängläge. Inte för att det var mycket jag gjorde igår, men det var tydligen tillräckligt. Jag bossade mest och talade om vart allt skulle. Men jag satt på en stol och packade ner lite pynt i en låda. Det är tur att jag har en hjälpsam och snäll gubbe som sköter allt här hemma just nu. Ja nästan allt. En sak är på min lott i alla fall. Det är att skura toaletten. För i min familj har det aldrig nånsin funnits någon mer än jag som varit utrustad med den sorters ögon som kan avgöra när en toa ska skuras. Eller så är det jag som är pedantisk. Inte vet jag, men jag vågar inte chansa. Tänk om vårt hem blir ett residens av lort. Hua... nej det är bara att skura på och hålla undan.

Nu ska jag ta en kopp te och se färdigt på "Återstoden av dagen" på tv.

Ha det gott!

Tack för den min goa dotter! Vad duktig du är!
Kram!

I alla fall hos oss. Julgranen är utslängd och pyntet prydligt ihopplockat i nya fina märkta lådor som placerats på hyllorna i förrådet. Det är bra att nyss ha flyttat och ha hyfsat nya kartonger att packa allt i. Har tagit bort alla julgardiner, strukit och hängt upp nya. Maken har monterat och hängt upp fönsterlampor så det finns små ljuspunkter i alla fönster. Insåg att vi skulle behöva uppgradera gardinförrådet lite. Men det får vi klara av sedan när jag är pigg igen.

Handlade en skön morgonrock i microfleece på Kapp-Ahl igår som jag tänkt ha med på sjukhuset. Köpte 3 par jeans till Lilleman och ett par mjukisbrallor, 2 T-shirtar, en långärmad tröja och ett bälte. Alla kläder i storlek 170.  Mycket som behöver köpas till, men man får ta lite pö om pö om pengarna ska räcka.

Just nu slötittar jag på Jönssonligan, maken förbereder maten och Lilleman tar ett bad. Hundarna har nyss varit på en promenad och slöar på hallgolvet. Utom Dolly som är med sin matte på rummet.  Vad matten gör har jag inte koll på.... men hon har väl sovit bort större delen av dagen, så hon lär väl bli vaken i natt. Tonåringar - suck!

I morgon fortsätter vi med storstädning så det blir riktigt fint här sen julen åkt ut. Lite tvättande ska vi väl hinna med också. Har en del mattor som ska tvättas också. Vill ha så mycket som möjligt iordning innan det blir sjukstuga här.

Nu börjar det dofta gott ifrån köket. Falukorv i ugn blir det, med hemlagat potatismos. Mums!

Idag har jag varit till frissan och klippt topparna. Har även köpt blonderingscreme från Garnier som jag ska färga utväxten med. Hade tänkt beställa tid för fotvård också innan operationen, men det hanns inte med så det blir nog den käre maken som får äran att fila mina fötter så dom blir fina och lättskötta. Skönt att ha sånt där gjort innan operationen tycker jag så slipper man tänka på det. Siktar in mig på att jag kommer att ha ont och svårt med vissa rörelser ett bra tag efter operationen.

Jag har via Johanna hittat en app till min iPhone som är en matdagbok. Jätteenkel att använda och gratis. Den heter ShapeUp och man knappar in sin nuvarande vikt och sin målvikt och så räknar den ut dels vilken takt som är lagom att gå ner i och dels hur många kalorier man då ska äta på en dag. Man ser även hur mycket proteiner, kolhydrater och fett man ska ha i sig per dag och fördelningen på dessa. Otroligt enklet och bra! Nåt som jag uppskattar är att jag även kan knappa in Cambridesopporna för de finns också med när man söker livsmedel. Nåt som t ex Afonbladets viktklubb vägrat lägga till, trots mina ihärdiga påpekanden.

Maken har också börjat använda den här appen och han konstaterade i går kväll att en påse mandel inte var så bra att klämma i sig för det gav honom över 1000 kalorier att plussa på. Mmmm man lär sig mycket av detta.

Hoppas innerligt att detta funkar nu. Jag kommer ju förhoppningsvis att bli mycket mer rörlig efter operationen och kan ta långa promenader igen. Ska bli riktigt skönt.

Måste börja plocka bort julsakerna idag. Just nu vill inte ryggen alls. Men lite smått kanske vi hitter få undan. Vi får se.

Ska vila en stund nu så kanske det går att komma upp lite sen.

Ha en bra dag!

Huj!

Här sitter jag och sippar på min Skipperdrink, innehållandes vitlök, ingefära och lime (citronerna var slut) och givetvis en massa vatten. Nyttigt och gott! Strax ska vi åka till Bollnäs och handla mat. Var duktig och gjorde en veckomatsedel igår och en inköpslista, prydlig och fin och utskriven från datorn. Så denna vecka ska det väl vara ordning i Kapernaum i alla fall.

Måste köpa nya jeans till lilleman också. Han kommer att bli två meter den ungen. Växer så det knakar. Han har ingen lust att följa med men jag hoppas att få med honom ändå för jag vill ju att han ska vara med och välja.



Ja i övrigt har det inte hänt så värst mycket idag. Gubben har varit till tandläkaren (eller Tom Petty som Marie kallade tandläkaren för). Det gick bra och de plågade inte honom så värst mycket, vilket var tur. Jag har tagit ett varmt bad och stretchat för att om möjligt orka i affärerna.

Fåglarna ute har utspisats med två uppsättningar blandad kompott av fåglefrön. Rådjuren göre sig icke besvär i min trädgård, dem matar svärmor uppe på Pallas så där kan dom gott hålla sig. Annars är risken stor att de kommer och smaskar i sig blommorna i vår och då blir det Runarvarning på mig. Fast jag är en fredlig person annars.



Minns när jag bodde i Bålsta och hade köpt en hel kartong med penséer som stod vid entrén och på altanen på baksidan av huset. På en natt hade de glufsat i sig ALLT.  Utom den enda lilla krukan som stod vid entrén.
Då var jag inte glad, det kan jag lova.





Nä nu måste jag försöka göra mig klar så vi kan åka.

Tjoflöjt!