Ej jag känner morgondagen
Sånger bär jag med mig i livets alla skeden. Det sjöngs mycket i mitt barndomshem och på samma sätt som jag och min syster fick sjunga med vår pappa under vår barndom, på samma sätt fick vi sjunga med och för vår pappa under de två månader vi hade förmånen att finnas vid hans sida från det han fick sitt sjukdomsbesked och till den 27 maj förra året då Jesus hämtade hem vår pappa till Himlen.
Sången fanns där hela tiden, vi spelade upp från youtube sånger som pappa önskade, vi hittade sånger på Spotify och vi sjöng själva.
Vi har haft en tung tid efter pappas bortgång. Saknaden har varit enorm. Vi stod varann så nära. Samtidigt som pappa blev sjuk blev vår mammas demens så tydlig. Även om vi visste om den, så blev det så uppenbart att även vår fina mamma bar på en fruktansvärd sjukdom. Hon genomgick under pappas sjukdomstid en demensutredning också.
Bönestunderna har varit många och vi är många som lyft även mamma på bönens händer. Efter många kämpiga turer så fick hon i september äntligen en fin lägenhet på ett boende med tillsyn dygnet om.
Jag känner att jag fått en helt annan dimension på livet efter det vi som familj gått igenom det senaste året.
Pappa levde med en ljus och förtröstanfull tro på Gud. Han sa att han upplevde att nåden bara blev större och att han visste att Gud gjorde iordning för honom i Himlen. Jag vet vart jag ska, sa han lugnt och så stämde han möte med mig och min syster i Himlen. På pappas gravsten står det därför "Vi skall ses igen".
Jag har från och till varit väldigt trött, sorg tar på krafterna och det är ju så att priset på kärlek är sorg, när någon kär går bort.
För knappt två veckor sedan fick jag en stressreaktion iform av nässelfeber. Nässelutslag över hela kroppen. Jag som alltid är på jobbet fick vackert stanna hemma i tre dagar förra veckan. Det var en pärs som kändes som att ha myggbett över hela kroppen och att ha rullat i brännässlor. Tavegyl som jag fick av läkaren hjälpte inte med efter en stor dos betapred slutade det äntligen att klia.
Sånt ger också en annan dimension på livet. Är så tacksam att jag kan gå till jobbet, att jag har mitt hem och min familj, att jag kan vila när jag är trött. Är naturligtvis grymt tacksam att det slutat klia. Tänk vad en en sån rätt banal sak kan ställa till med.
Sången som satte rubriken till dessa tankar är en översättning av en sång på engelska. Jag ska försöka länka till originalet här nedanför. Det är en av mina favoritgrupper "The Isaacs" som sjunger den. "I know who holds tomorrow".
För oavsett hur morgondagen kommer att se ut är jag tacksam för varje ny dag jag får. Att äta ugnspannkaka med maken en onsdag har sin egen lilla guldkant det också. Att få ha varandra.
Kommentarer
Trackback
