Pluttan
En efter en blir de stora mina barn. Två är vuxna och utflugna. En är precis där, på den plats där barndomen är förbi och man precis är på väg att flyga på egna vingar. Den yngste har en liten tid kvar innan vuxenlivet tar vid.
Jag tänker på Karin Boyes fina dikt "visst gör det ont när knoppar brister". Som mamma får man stå lite vid sidan om se när de prövar sina vingar och finnas till hands. Det är inte alltid en dans på rosor att bli vuxen. Men jag finns alltid här. Beredd att stötta och ta emot när det behövs.
Hittade denna fina dikt på nätet. Tillägnar mina döttrar den, men kärleken som är villkorslös gäller givetvis alla mina barn. Ni är mitt allt.
Kommentarer
Trackback
