Helen

När jag var 16 år började jag på gymnasiet i Bollnäs. Jag och min bästa kompis Marie, vi som alltid höll ihop i vått och torrt skulle gå i samma klass även på gymnasiet. Vi tyckte det var mycket intressant att spana in alla nya killar på skolan. För vi kände ju mest bybor vi, så Bollnäsborna var ett intressant kapitel.

Jag lade speciellt märke till en otroligt glad, snygg och charmig kille som gick i E-klassen i vår årgång. Han var mörk, hade ett busigt, vågigt hår och mustach. Han var alltid klädd i rutiga flanellskjortor, jeans och gympadojjor. En lätt sviktande gång var också ett kännetecken. Vi spanade och fnissade som dom dryga 16-åringar vi var, Marie och jag. För en gångs skull så enades vi båda om att han var snygg, men Marie var inte intresserad, det var bara jag som var det. Marie tyckte att han nog såg lite kriminell ut med det ostyriga håret och muschingen. Som en följd därav fick han gå under namnet Krim, när vi pratade om honom.

Så kom den första skoldansen som jag efter MYCKET tjat på mamma fick gå på. Julfesten i Haneborg i Kilafors. Det gick bussar från Edsbyn med förväntansfulla Edsbyungar.

Vi hade inte varit där så länge, vi minglade och pratade med folk vi kände, när HAN kom. Jag vill minnas att han försvann in i folkvimlet, men kom strax tillbaka och gick rakt fram till mig. Jag höll på att svimma. Skolans snyggaste kille och han går fram till lilla blyga mesiga Helen som aldrig i hela sitt liv varit på en skoldans.

Men mig valde han och vi var tillsammans hela den kvällen och fick många nyfikna blickar.

Som han tjatade att jag skulle följa med hem och sova över hos honom. Ha ha... det var inte att tänka på. Min mor skulle bussat såväl SÄPO som Interpol och allt möjligt annat på den som "rövade bort" hennes dotter.

Men han fick i allafall åka med Edsbybussen och klev snällt av i närheten av där han bodde.

Det blev inte mer den gången.... Åter i skolan så försökte han nog få kontakt, men jag var alldeles för blyg och tafatt för att det skulle bli något.

Men 29 år senare hittar jag av en slump honom på Facebook. Jag sa högt för mig själv: Är det min Calle? Så efter en stunds funderande drog jag iväg ett mail och frågade om han mindes mig. Klart han inte gör tänkte jag. Klart han gjorde skrev han tillbaka. Den där kvällen i Haneborg var det enda värt att minnas från gymnasietiden skrev han också... och han hade tänkt på mig under åren... och jag hade tänkt på honom också. Så efter en fika på Krokanen i Bollnäs var det kört. Hjälplöst förälskade båda två....

Idag är vi gifta! Han är världens lugnaste, snällaste och han ställer upp i alla väder, både för mig och mina barn. Skjutsar, fixar med allt möjligt hemma, en fena på att laga mat, gnäller aldrig, flippar aldrig ur och blir arg. Han är världens mest tålmodiga.

Trots att åren har gått är han lika snygg som då. Vi har så roligt tillsammans. Skrattar, pratar, umgås t o m att bara åka bil ihop med honom är ett rent nöje.

När jag blev sjuk och sängliggande i ett år fanns han vid min sida och ställde upp på ett helt osannolikt sätt.

Min kärlek, han med det vackra namnet Carl-Adam, min Calle, han fyller 50 år idag. Så i liiite drygt 5 månader till kan jag busa och säga att jag är 40 nånting och han är 50 nånting. Men i sommar är vi båda 50 och det är en stor tacksamhet och glädje jag känner idag att få gratulera MIN man på 50 års dagen.

Calle du är fantastisk och jag älskar dig! Grattis och hoppas du är nöjd med din dag. På lördag blir det öppet hus här hemma!