Helen

Här hittade jag en bild.

Jag såg ett reprisavsnitt idag där de tog med hela barnaskaran på Grönan. De är så måna om att barnen ska få göra en massa roliga saker och drar sig inte för att genomföra det, trots att det måste vara väldigt jobbigt.

De lever verkligen för sina barn känns det som.

När jag var liten hade vi nästan aldrig barnvakt. Vi var alltid med mamma och pappa på det de gjorde. Skulle de till skogen och plocka bär så följde vi med. Skulle vi bort på middag eller om vi hade bjudning hemma var vi självklart med. Deras liv har alltid gått ut på att vi ska ha det bra och för dem var det självklart att det liv man levde var MED familjen.

Jag vet inte om jag har rätt i en känsla jag har, och jag törs väl knappt skriva den för det kan lätt missförstås, men jag gör ett försök i alla fall.

Idag känns det som många föräldrar lever parallella liv. Familjeliv och ett "ungdomsliv" som man inte törs släppa taget om (oavsett hur gammal man är). Jag samtalade med en ung tjej omkring detta för något år sedan och hon sa: "Först längtar folk efter familj och när de väl får dem så vill dom inte umgås med dem. Man har väl familj för att man vill vara med dem".

Jag säger inte att något är rätt eller fel, vi har olika behov vi människor. Men jag tänker ofta på hur korta våra liv egentligen är och framförallt hur kort tid barnen är små. Jag rannsakar mig själv, det jag gjort bra och det jag kunnat gjort annorlunda. Det som är viktigtast tror jag, oavsett hur man väljer att leva sitt liv är att barnen i alla lägen känner att de är viktigast. Att man sätter barnen först och att man behandlar dem rättvist. Jag beundrar de här stora familjerna i Tv programmet att de verkar få det rättvist mellan barnen, så att de inte känner att någon får förmåner som de själva inte får. Det är nog en konst det.... tror jag.