Helen

Alla dagarna som kommer och går, det är de som är livet!

Livet är olika för olika människor. Ibland ter sig vårt eget liv olika mot vad det gjorde nyss. Ibland händer saker och inget blir sig någonsin mer likt igen. Men oftast är livet fyllt av vanliga dagar. Vi vaknar, går till jobbet, går hem från jobbet, kanske handlar vi, hämtar barn på dagis eller skola, kommer hem, lagar mat, städar, tvättar, gör läxor med barn, äter middag, nattar, har förhoppningsvis en liten stund för oss själva innan det är dags att sova.

Vissa av de ovan nämnda sakerna har jag lämnat bakom mig. Min yngsta är 12 och behöver inte hämtas på något dagis längre. När man går sista året på mellanstadiet tar man sig fram och åter själv för det mesta. De blir ju rätt självgående i den där åldern.

I går satt jag och maken kvar vid middagsbordet och blev sådär sentimentala som man kan bli när man tänker tillbaka. Makens döttrar och mina båda äldsta har varit vuxna och självständiga ett bra tag nu och min näst yngsta börjar ta sina steg mot vuxenlivet också. Så just nu har jag bara Lilleman att dalta och pjoska med. Inte för att jag gör daltar så ofta, men det händer och då säger han "meeeeen mamma....."

Min underbara mormor Linnéa, min stora förebild här i livet. Visst har jag nämnt henne nån gång förut va? Hon hade 5 barn. Min mamma och hennes tvillingbror H, sedan lillebror T och så ytterligare ett tvillingpar minsta småbröderna C och G. Mamma och H var små när dom föddes. 1,9 resp 2,1 kg och skrikiga och gnälliga så till den milda grad. Mormor var ofta så trött att hon gick i dimma berättade hon. Ofta gick hon in i dörrposter sa hon, eller somnade när hon mjölkade korna. Hon hade ju gård, djur och hus att sköta också och på den tiden gjorde väl inte männen ett dyft hemma, som det oftast gör idag.

Tvillingarna, de yngsta alltså, där var ett av dem öronbarn. Han skrek och hade ont stackarn och tystnade när trumhinnan värkt hål och det rann var ur örat. Usch vad plågsamt det måste vara. Morfar jobbade ibland borta, kom hem till helgen, tog bössan och åkte och jagade hare.

Jag älskar att läsa böcker om olika livsöden. För de ger mig ofta ett annat perspektiv på mitt eget liv. För jag tror att vi måste spegla oss i andra för att förstå oss själva.

Kom att tänka på en rolig historia som jag läste i en tidning för många år sen. Den handlade om en godmodig liten gubbe som arbetade inom träindustrin. Han stod dag ut och dag in vid en svarv. Så fort något eländigt hände så ryckte han på axlarna och sa: "Dä kunde vuri värre". Till slut tröttnade arbetskamraterna på honom och såg till att han spillde ut sitt bitsocker som han hade med till kaffet i skiten framför svarven. Hånflinande tänkte de att nu så kan han inte köra med att 'dä kunde vuri värre' igen. Men se det kunde han. Han sa: "Dä kunde vuri värre, dä kunde vuri strösocker". Undrar vilken kurs i positivt tänkande han hade gått?

Allt som händer oss människor, bra och dåliga saker, roliga och tråkiga saker - det är det som är livet. När vi ibland blir less så får vi plocka fram den lilla gubben i oss och säga: "Dä kunde vuri värre". För trots allt så har ju de flesta av oss det vi önskar och behöver. Kanske vi står mitt i vår egen lycka utan att märka det.

Hoppas ni alla får en skön kväll!

Må så gott!