Barndomshemmet
Jag har tänkt på detta med att ha ett barndomshem de senaste dagarna. Vi har kanske olika relationer till våra barndomshem. Själv har jag förmånen att mitt barndomshem ligger där det alltid legat och mina föräldrar finns där hemma. Men jag tror kanske att även för dig som har det annorlunda så är det ändå vissa tankar som väcks när man tänker på sitt barndomshem. Jag har haft turen att ha underbara föräldrar, en underbar uppväxt i mitt barndomshem. Så min bild av hur ett hem ska vara är starkt präglat av min egen uppväxt. Även om jag har flyttat en del och även om jag och min make träffades för fyra år sedan (igen kanske ska tilläggas, vi hade ju ett gott öga till varandra även när vi var 16 år :)) så har vi samma syn på hur vi vill att vårt hem ska vara.
Jag tänker nu skriva ner mina tankar om detta. Jag vill att mitt hem ska vara välkomnande. Barnen ska kunna känna att här är man alltid välkommen, även om man är vuxen och utflugen. Här får man vara sig själv. Alla de krav som finns ute i samhället, skola och arbete gör att tröttheten kan kännas överväldigande ibland, men hemma ska man alltid kunna koppla av utan krav på att vara perfekt. Vi gör så gott vi kan hemma och hjälps åt. Är jag trött så hjälper du mig och när du är trött så hjälper jag dig.
För många år sedan var jag på en föreläsning där föreläsaren berättade om sina kontakter med en kamrats hem när hon själv var tonåring. Där var barnen tvungna att fråga om lov innan de tog ett glas mjölk i kylen bl a. Både föreläsaren och jag själv tyckte att detta var rätt galet. Men det finns säkert många människor som tycker att detta inte är något konstigt. Vi har alla olika referensramar alltså.
Jag minns att min mor en dag kom hem helt förfärad efter att en dam hon träffat berättat att hon "gömde körven å limpan för pöjkane annars tar det slut på en gång". I mitt hem fick man ta vad man ville i kylen och tog det slut så fanns det ju mer i affären. Samma princip råder i mitt eget hem. Jag får ju ta vad jag vill i kylskåpet i mitt hus, varför ska inte barnen då få det, och som sagt... tar det slut finns det mer på affärn. Barnen är fullvärdiga medlemmar i hushållet och inte några andraklassens medlemmar, som ska ha sämre utdelning än oss vuxna.
I mitt barndomshem, liksom i mitt eget hem idag, så behöver man inte heller vara perfekt. Det är få forum i livet där man kan få vara sig själv helt och fullt, men i sitt hem måste man få vara det. Det gäller både barn och vuxna. Vi bor alla i hemmet på samma villkor tycker jag, frånsett att vi vuxna på grund av att vi är vuxna har ett större ansvar.
Jag avskyr verkligen kadaverdisciplin och rigid hållning. I hemmet råder en tillåtande atmosfär utan att det för den skull är regellöst. Jag tror att tänker man med kärlekens förtecken så ger det sig självt. Jag är hellre utan själv, bara barnen har det de behöver. Men så tänker nog de flesta föräldrar tror jag.
Det fanns inte så många regler om allting när jag växte upp. Ändå var mina föräldrar absolut inga "låt gå" föräldrar a´la 70-talet. Nej de regler som fanns var väl att behandla andra väl, inte vara vulgär och rå i truten, att sköta sitt skolarbete, skaffa sig en utbildning och att inte vara ute och röja.
Men aldrig nåt tjat vid matbordet över hur man skulle sitta, hålla bestick etc. Trots frånvaron av förmaningar så fixade vi detta galant ändå. Måltiderna hemma var alltid trevliga tillställningar och inte som ett genrep inför en nobelmiddag.
Sällan tjatades det om städning eller andra ordningsprylar. Visst plockade föräldrarna efter en ibland, men städade gjorde man ändå, ok inte på ett perfektionisktiskt sätt kanske (utom då jag fick mina stora städryck då städades varje millimeter).
Vi älskades högt för de personer vi var och kritiserades inte. Jag kan verkligen känna obehag när jag hör föräldrar som tjatar och hånar sina barn i t ex matsituationer. Där det blir ett väsen om de t ex välter ut ett mjölkglas. Omdömen som "meeeen vad du är klantig" får mig att se rött. Själv brukar jag tänka "det kunde lika gärna varit jag och spiller det gör alla någon gång". Ska man ha så höga krav måste man vara perfekt själv som vuxen och det är jag långt ifrån. Tänk vad stressande att ha så höga krav på andra så man måste vara snäppet bättre själv.
Mindre tjat och mer kärlek är min filosofi. Då får vi en bättre värld och ibland mår man bara bra av att stanna upp och fundera över vad som egentligen är viktigt i livet och vad som faktiskt är bagateller.
Jag tänker nu skriva ner mina tankar om detta. Jag vill att mitt hem ska vara välkomnande. Barnen ska kunna känna att här är man alltid välkommen, även om man är vuxen och utflugen. Här får man vara sig själv. Alla de krav som finns ute i samhället, skola och arbete gör att tröttheten kan kännas överväldigande ibland, men hemma ska man alltid kunna koppla av utan krav på att vara perfekt. Vi gör så gott vi kan hemma och hjälps åt. Är jag trött så hjälper du mig och när du är trött så hjälper jag dig.
För många år sedan var jag på en föreläsning där föreläsaren berättade om sina kontakter med en kamrats hem när hon själv var tonåring. Där var barnen tvungna att fråga om lov innan de tog ett glas mjölk i kylen bl a. Både föreläsaren och jag själv tyckte att detta var rätt galet. Men det finns säkert många människor som tycker att detta inte är något konstigt. Vi har alla olika referensramar alltså.
Jag minns att min mor en dag kom hem helt förfärad efter att en dam hon träffat berättat att hon "gömde körven å limpan för pöjkane annars tar det slut på en gång". I mitt hem fick man ta vad man ville i kylen och tog det slut så fanns det ju mer i affären. Samma princip råder i mitt eget hem. Jag får ju ta vad jag vill i kylskåpet i mitt hus, varför ska inte barnen då få det, och som sagt... tar det slut finns det mer på affärn. Barnen är fullvärdiga medlemmar i hushållet och inte några andraklassens medlemmar, som ska ha sämre utdelning än oss vuxna.
I mitt barndomshem, liksom i mitt eget hem idag, så behöver man inte heller vara perfekt. Det är få forum i livet där man kan få vara sig själv helt och fullt, men i sitt hem måste man få vara det. Det gäller både barn och vuxna. Vi bor alla i hemmet på samma villkor tycker jag, frånsett att vi vuxna på grund av att vi är vuxna har ett större ansvar.
Jag avskyr verkligen kadaverdisciplin och rigid hållning. I hemmet råder en tillåtande atmosfär utan att det för den skull är regellöst. Jag tror att tänker man med kärlekens förtecken så ger det sig självt. Jag är hellre utan själv, bara barnen har det de behöver. Men så tänker nog de flesta föräldrar tror jag.
Det fanns inte så många regler om allting när jag växte upp. Ändå var mina föräldrar absolut inga "låt gå" föräldrar a´la 70-talet. Nej de regler som fanns var väl att behandla andra väl, inte vara vulgär och rå i truten, att sköta sitt skolarbete, skaffa sig en utbildning och att inte vara ute och röja.
Men aldrig nåt tjat vid matbordet över hur man skulle sitta, hålla bestick etc. Trots frånvaron av förmaningar så fixade vi detta galant ändå. Måltiderna hemma var alltid trevliga tillställningar och inte som ett genrep inför en nobelmiddag.
Sällan tjatades det om städning eller andra ordningsprylar. Visst plockade föräldrarna efter en ibland, men städade gjorde man ändå, ok inte på ett perfektionisktiskt sätt kanske (utom då jag fick mina stora städryck då städades varje millimeter).
Vi älskades högt för de personer vi var och kritiserades inte. Jag kan verkligen känna obehag när jag hör föräldrar som tjatar och hånar sina barn i t ex matsituationer. Där det blir ett väsen om de t ex välter ut ett mjölkglas. Omdömen som "meeeen vad du är klantig" får mig att se rött. Själv brukar jag tänka "det kunde lika gärna varit jag och spiller det gör alla någon gång". Ska man ha så höga krav måste man vara perfekt själv som vuxen och det är jag långt ifrån. Tänk vad stressande att ha så höga krav på andra så man måste vara snäppet bättre själv.
Mindre tjat och mer kärlek är min filosofi. Då får vi en bättre värld och ibland mår man bara bra av att stanna upp och fundera över vad som egentligen är viktigt i livet och vad som faktiskt är bagateller.
Kommentarer
Trackback
