Grattis Mattias!
I dag fyller min fina underbara son 12 år. Eftersom han är minsting så är det förmodligen så att han är extra omhuldad. Har en känsla av att det gärna blir så med minstingen.
Jag minns så väl när han föddes. Han var beräknad till den 18 maj. Mina föräldrar kom ner till Bålsta den dagen för att vara behjälpliga om jag skulle få åka in på BB. Hemma fanns ju syskonen Linnea 4 år, Alexander 12 år och Michaela 14 ½. Det var soligt och varmt väder och jag minns mig sittade på vår altan med min gigantiska mage.
Men den bebisen hade minsann inte bråttom. Jag var in på Akademiska med värkar men blev hemskickad för de var för dåliga. När det gått 10 dagar så var mina föräldrar tvungna att åka hem. Natten efter de att de åkt hem, runt kl 1, vaknade jag av att vår katt Kurre stod och jamade och ville komma in. Altanen var nämligen utanför vårt sovrum.
När jag skulle öppna dörren och släppa in honom gick vattnet. Mattias pappa ringde och hörde om vi skulle komma in. De sa att vi skulle komma om värkarna tilltog i styrka och kom tätt. Så jag laddade genom att äta en tallrik havregrynsgröt. Värkarna tilltog så framåt morgonsidan åkte vi in. Farmor och farfar kom och tog hand om de större barnen. Vi blev inskrivna och hänvisade till ett rum. Jag hade ganska jämna värkar och öppningsarbetet gick sakta framåt. Pappan åkte och handlade lite frukost.
Framåt halv två tiden på em började det göra rejält ont. Barnmorskan tyckte att jag skulle ställa mig i en varm dusch så länge för det kunde lindra det onda. Jag var i duschen strax innan kl 14. Jag fick en kraftig värk som gjorde att jag vek mig av smärta. Jag fick hjälp att torka mig, på med förlossningsskjortan och upp i en säng. Barnmorskan kände och sa att jag fortfarande bara var öppen ett par cm och att det skulle dröja. Så lämnade de oss och gick och fikade. En mycket kort stund efter fick jag krystvärkar. Pappan, som mycket väl mindes storasysters Linnéas snabba entré till världen rusade ut i fikarummet efter personalen. Barnmorskans attityd var mera att "ja ja jag känner väl efter då, men det fattar ni väl att det inte kan vara krystvärkar redan".
Sen hände allt i en farlig fart. Pappan beskrev det som att stolar och instrumentbord bara flög omkring för här var det en bebis på väg ut. Alla som fött barn minns nog den där kurvan som visar hur starka värkarna är och hur länge de håller på. Det går upp, stannar en stund och går ner sen igen för att åter gå upp vid nästa värk.
Här gick kurvan aldrig ner... allt var som en enda stor värk. Den höll sig på topp hela tiden. Narkosläkaren som tänkt lägga en PDB (pudendusblockad som är en smärtlindring i utdrivningsskedet) hann bara lägga på ena sidan innan huvudet var på väg ut. Men jag hann säga till henne med en bestämd skärpa i rösten som bara en mamma som fött ett antal barn kan: "Nu stannar du här!" och det gjorde hon. Anledningen till att jag sa så var för att jag inte hade speciellt stort förtroende för den barnmorskan jag hade. Hon såg ut som Gudrun Schyman och hade en mun knallröd av läppstift och så talade hon till mig som att jag ingenting visste eller förstod. En sån där "klappa på huvudet typ" som kallar mig för lilla vän, var inte vad jag behövde då. Så lustgas var den enda smärtlindringen jag hade även denna gång. Den är bra tycker jag för den försvinner ur kroppen direkt man andas normalt igen. Inget långt flum alltså.
Jag lovar att när man ligger där för att föda sitt fjärde barn då är man definitivt ingen ovetande "lilla vän" som inget begriper.
Hur som helst så kom Mattias ut med raketfart. Han hade navlesträngen runt halsen så på barnmorskans order så var jag riktigt skärpt när jag krystade för att det skulle gå så bra som möjligt för honom. Klockan var kvart i 3 på em. Det första barnmorskan sa var: "Ja du är då längre än dina syskon du". Det var han också. Han var 57 cm lång och vägde runt 4,7 kg. Jag minns att jag tyckte att längden aldrig tog slut när barnmorskan höll fram honom. Han var lite torr i huden eftersom han var överburen, så han ömsade lite skinn de första dagarna.
Vi fick ett eget rum på BB. Pappan åkte hem och hämtade stora syskonen vill jag minnas. De hade plockat syrener som doftade underbart. Sedan åkte de hem och jag och Mattias hade det mysigt på BB. Vi gick till Tv rummet och tittade på när Charlotte vann Eurovision med "Take me to your heaven". Sedan gick vi till vårt rum och sov. Dagen efter var det hemfärd. Mattias var inte ens ett dygn när vi stannade förbi på Eurostop och handlade presenter till storebror Alexander som fyllde 12 kommande dag.
Sen när vi kom hem så väntade pappans föräldrar, bröder med familj och så grillade vi. Jag var trött men lycklig.
De kommande veckorna sov jag med Mattias i hans rum. Vi hade gjort i ordning en säng där bredvid spjälsängen. Han åt jämt så det var bra med eget rum så pappan fick sova i lugn och ro. Ofta somnade han bredvid mig och fick ligga så, nära sin mamma.
Ja han är min minsting och kommer att så förbli, även när han blir vuxen.
Älskar mina barn gränslöst! Alla fyra!
I dag är det din dag Mattias. Grattis på tolvårsdagen önskar din mamma!
Så klart blir det prinsesstårta! Din favorit!
Jag minns så väl när han föddes. Han var beräknad till den 18 maj. Mina föräldrar kom ner till Bålsta den dagen för att vara behjälpliga om jag skulle få åka in på BB. Hemma fanns ju syskonen Linnea 4 år, Alexander 12 år och Michaela 14 ½. Det var soligt och varmt väder och jag minns mig sittade på vår altan med min gigantiska mage.
Men den bebisen hade minsann inte bråttom. Jag var in på Akademiska med värkar men blev hemskickad för de var för dåliga. När det gått 10 dagar så var mina föräldrar tvungna att åka hem. Natten efter de att de åkt hem, runt kl 1, vaknade jag av att vår katt Kurre stod och jamade och ville komma in. Altanen var nämligen utanför vårt sovrum.
När jag skulle öppna dörren och släppa in honom gick vattnet. Mattias pappa ringde och hörde om vi skulle komma in. De sa att vi skulle komma om värkarna tilltog i styrka och kom tätt. Så jag laddade genom att äta en tallrik havregrynsgröt. Värkarna tilltog så framåt morgonsidan åkte vi in. Farmor och farfar kom och tog hand om de större barnen. Vi blev inskrivna och hänvisade till ett rum. Jag hade ganska jämna värkar och öppningsarbetet gick sakta framåt. Pappan åkte och handlade lite frukost.
Framåt halv två tiden på em började det göra rejält ont. Barnmorskan tyckte att jag skulle ställa mig i en varm dusch så länge för det kunde lindra det onda. Jag var i duschen strax innan kl 14. Jag fick en kraftig värk som gjorde att jag vek mig av smärta. Jag fick hjälp att torka mig, på med förlossningsskjortan och upp i en säng. Barnmorskan kände och sa att jag fortfarande bara var öppen ett par cm och att det skulle dröja. Så lämnade de oss och gick och fikade. En mycket kort stund efter fick jag krystvärkar. Pappan, som mycket väl mindes storasysters Linnéas snabba entré till världen rusade ut i fikarummet efter personalen. Barnmorskans attityd var mera att "ja ja jag känner väl efter då, men det fattar ni väl att det inte kan vara krystvärkar redan".
Sen hände allt i en farlig fart. Pappan beskrev det som att stolar och instrumentbord bara flög omkring för här var det en bebis på väg ut. Alla som fött barn minns nog den där kurvan som visar hur starka värkarna är och hur länge de håller på. Det går upp, stannar en stund och går ner sen igen för att åter gå upp vid nästa värk.
Här gick kurvan aldrig ner... allt var som en enda stor värk. Den höll sig på topp hela tiden. Narkosläkaren som tänkt lägga en PDB (pudendusblockad som är en smärtlindring i utdrivningsskedet) hann bara lägga på ena sidan innan huvudet var på väg ut. Men jag hann säga till henne med en bestämd skärpa i rösten som bara en mamma som fött ett antal barn kan: "Nu stannar du här!" och det gjorde hon. Anledningen till att jag sa så var för att jag inte hade speciellt stort förtroende för den barnmorskan jag hade. Hon såg ut som Gudrun Schyman och hade en mun knallröd av läppstift och så talade hon till mig som att jag ingenting visste eller förstod. En sån där "klappa på huvudet typ" som kallar mig för lilla vän, var inte vad jag behövde då. Så lustgas var den enda smärtlindringen jag hade även denna gång. Den är bra tycker jag för den försvinner ur kroppen direkt man andas normalt igen. Inget långt flum alltså.
Jag lovar att när man ligger där för att föda sitt fjärde barn då är man definitivt ingen ovetande "lilla vän" som inget begriper.
Hur som helst så kom Mattias ut med raketfart. Han hade navlesträngen runt halsen så på barnmorskans order så var jag riktigt skärpt när jag krystade för att det skulle gå så bra som möjligt för honom. Klockan var kvart i 3 på em. Det första barnmorskan sa var: "Ja du är då längre än dina syskon du". Det var han också. Han var 57 cm lång och vägde runt 4,7 kg. Jag minns att jag tyckte att längden aldrig tog slut när barnmorskan höll fram honom. Han var lite torr i huden eftersom han var överburen, så han ömsade lite skinn de första dagarna.
Vi fick ett eget rum på BB. Pappan åkte hem och hämtade stora syskonen vill jag minnas. De hade plockat syrener som doftade underbart. Sedan åkte de hem och jag och Mattias hade det mysigt på BB. Vi gick till Tv rummet och tittade på när Charlotte vann Eurovision med "Take me to your heaven". Sedan gick vi till vårt rum och sov. Dagen efter var det hemfärd. Mattias var inte ens ett dygn när vi stannade förbi på Eurostop och handlade presenter till storebror Alexander som fyllde 12 kommande dag.
Sen när vi kom hem så väntade pappans föräldrar, bröder med familj och så grillade vi. Jag var trött men lycklig.
De kommande veckorna sov jag med Mattias i hans rum. Vi hade gjort i ordning en säng där bredvid spjälsängen. Han åt jämt så det var bra med eget rum så pappan fick sova i lugn och ro. Ofta somnade han bredvid mig och fick ligga så, nära sin mamma.
Ja han är min minsting och kommer att så förbli, även när han blir vuxen.
Älskar mina barn gränslöst! Alla fyra!
I dag är det din dag Mattias. Grattis på tolvårsdagen önskar din mamma!
Så klart blir det prinsesstårta! Din favorit!
Kommentarer
Postat av: Nilla
Så fint du skriver till "minstingen". Men visst är det så...att minstingen blir lite extra omhuldad. Inte bara av mamman, det finns ju stora syskon som vill ta hand om minstingen också. Jag har ju själv en minsting så jag vet ju hur det är. Därför blev jag extra berörd av ditt inlägg. Berörd och rörd.
Många kramar
Trackback
