Var god vänta
Som ryggpatient får man vara utrustad med en stor portion tålamod. När jag var till Ackis i september sa de att jag skulle bli opererad inom tre månader. Men nu är svaret 6-9 månader. Bara vetskapen att jag ska gå och vänta till mars eller fram till sommaren med en rygg som blir bara sämre och sämre är väl inget man jublar åt.
I bland brister tålamodet, när det är en sån dag som följer på en sömnlös natt när man har svårt att röra sig och sköta sitt dagliga liv. När det känns som man har knivar instuckna på strategiska ställen i ryggen som vrids åt vid minsta rörelse. När benen domnar och man blir rädd för att följderna.
Vissa människor inom sjukvården har svårt att höra att folk blir ledsna och deppade av att operationen skjuts upp hela tiden. De behöver inte vara förknippade med ryggkirurgi överhuvudtaget utan bara jobba inom vården så känner de sig manade att direkt försvara sjukvården och de drar sig inte heller för att angripa den sjuke.
Nu är det ju faktiskt inte personer inom sjukvården jag blir irriterad på när min operationstid skjuts upp hela tiden. Utanpå systemet i sig. Vad beror det på att man bara får vänta och vänta och att inte vårdgarantin hålls?
Man funderar ju. Jag undrar om det är så att kirurger inte är knutna till ett sjukhus utan frilansar runt och opererar de med privata fallskärmar inom vården eller om det är så att de som skriker högst blir opererade först. Är det så att de endast gör några timmar på allmänna sjukhus och den mesta tiden till operation av "höjdare". Är vården på lika villkor? Jag vet inte hur det funkar men det känns inte som det finns nån som helst rättvisa i systemet.
En ortoped jag talat med sa att man på vissa sjukhus har "opererat slut på pengarna" i slutet av året och inte kan operera nåt mer innan det blir nytt budgetår. Man häpnar!
Hur många av oss lärare har inte arbetat på skolor där man får inköpsstopp redan i september. Tänk om vi skulle skicka hem eleverna för det. Förstår bara inte hur det kan bli så här.
Handkirurgin på Ackis klarar tydligen vårdgarantin utan problem, men inte ryggkirurgin. Varför?
Jaja, ikväll deppar jag men i morgon ska jag komma igen och ringa runt och leva om igen och igen och igen. Det gäller att inte ge sig. På´t igen alltså.
I bland brister tålamodet, när det är en sån dag som följer på en sömnlös natt när man har svårt att röra sig och sköta sitt dagliga liv. När det känns som man har knivar instuckna på strategiska ställen i ryggen som vrids åt vid minsta rörelse. När benen domnar och man blir rädd för att följderna.
Vissa människor inom sjukvården har svårt att höra att folk blir ledsna och deppade av att operationen skjuts upp hela tiden. De behöver inte vara förknippade med ryggkirurgi överhuvudtaget utan bara jobba inom vården så känner de sig manade att direkt försvara sjukvården och de drar sig inte heller för att angripa den sjuke.
Nu är det ju faktiskt inte personer inom sjukvården jag blir irriterad på när min operationstid skjuts upp hela tiden. Utanpå systemet i sig. Vad beror det på att man bara får vänta och vänta och att inte vårdgarantin hålls?
Man funderar ju. Jag undrar om det är så att kirurger inte är knutna till ett sjukhus utan frilansar runt och opererar de med privata fallskärmar inom vården eller om det är så att de som skriker högst blir opererade först. Är det så att de endast gör några timmar på allmänna sjukhus och den mesta tiden till operation av "höjdare". Är vården på lika villkor? Jag vet inte hur det funkar men det känns inte som det finns nån som helst rättvisa i systemet.
En ortoped jag talat med sa att man på vissa sjukhus har "opererat slut på pengarna" i slutet av året och inte kan operera nåt mer innan det blir nytt budgetår. Man häpnar!
Hur många av oss lärare har inte arbetat på skolor där man får inköpsstopp redan i september. Tänk om vi skulle skicka hem eleverna för det. Förstår bara inte hur det kan bli så här.
Handkirurgin på Ackis klarar tydligen vårdgarantin utan problem, men inte ryggkirurgin. Varför?
Jaja, ikväll deppar jag men i morgon ska jag komma igen och ringa runt och leva om igen och igen och igen. Det gäller att inte ge sig. På´t igen alltså.
Kommentarer
Trackback
