Helen

Har funderat en del här på morgonen om egensinnig tjurskallighet. Ofta ser vi det i filmer. Nån människa, ofta nån gammal farbror, som vägrar ge vika för principer. Kanske har han fördömt någon en gång i tiden och trots att det runnit mycket vatten under bron och år lagts till år så kan han ändå inte förlåta. Eftersom den typ av filmer jag tänker på ofta är amerikanska, så brukar det bli bra på slutet. Människor förenas igen under tårar men alltför ofta i elfte timmen. Vid någons dödsbädd eller nåt sånt.

Det är ju inte bara på film dessa människor finns. Manuset speglar ibland verkligheten.

Jag tror att hjärtat kan bli hårt när åren går och man fortfarande håller fast vid oförätter. Ofta handlar det om småsaker. Någon gör ett livsval som en annan inte gillar. Någon anser sig ha rätt till att fördöma detta, trots att de egentligen inte har med saken att göra. Men man vill ju helst inte stå ensam och fördöma, så man plockar gärna med sig andra som står den utfrysta nära. Åren går och man vill fortfarande inte återgå till det normala. Det fina som en gång var. Hellre när man konflikten genom att diskutera den utfrysta varje gång man ses.

Men måste vi alla vara stöpta i samma form? Har vi rätt att utvecklas och göra egna val i livet? Kan vi försöka förstå att människor kanske gått igenom saker som vi inte har en aning om. Att vissa val görs utan tanke på logik, med endast överlevnad som ledstjärna. Vi är alla människor, människor är mänskliga, människor gör fel - DET är mänskligt! Faktiskt har vi rätt att göra fel. Jag skulle vilja gå så långt att jag säger att det är fullkomligt omöjligt att gå genom livet utan att göra fel.

Bibeln innehåller mycket tänkvärt. En grupp av människor, som förmodligen själva ansåg sin som "bättre", skulle stena en kvinna som var äktenskapsbryterska. Hon hade säkerligen gjort många felaktiga val i livet. Man stöter ihop med Jesus, som säger:
- OK, fine killar och tjejer, män och kvinnor.... Dom av er som aldrig gjort ett enda fel tar och slänger iväg den första stenen då.

Tror ni det kom någon sten? Nej, ni som läst berättelsen vet att det uppretade horden människor vände slokörade hemåt och lät kvinnan vara.

Jag vet ju att "alla kan ju inte älska alla här i världen" så vissa människor gör man bäst i att låta vara.

Men jag anser också att i de fall där det gäller fördömande och oförlåtande attityd, speciellt i familjer (blod är tjockare än vatten) så är det en "förlora-förlora situation".

Det är inte säkert att det blir som i filmen att du får tid att göra upp vid någon dödsbädd. Du kanske aldrig hinner detta. Så bättre att göra det nu och inte slösa med dagarna som kommer och går... ni vet... det där som kallas livet.

Var rädda om varandra, kämpa för det goda, tänd ett ljus, var tolerant och vidsynt. Ha högt till tak och älska din nästa när hon/han förtjänar det minst - för det är då det behövs mest.