Funderingar...
Har funderat lite omkring människor och deras ageranden. Vuxna människor alltså och hur de beteer sig. Vi som arbetar med barn talar hela tiden med dem om vikten att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Vi reder ut konflikter direkt när de uppstår och lär barnen ta hand om varandra.
Min arbetsplats är en mönsterarbetsplats när det gäller detta. Gott klimat bland såväl barn som vuxna. Barn som tar hand om varandra på raster, är snälla och goa och visar de små hur man ska göra. Ett väl utbyggt faddersystem som gör att alla känner trygghet och glädje och där man respekterar varandra. Som ny vuxen personal blir man bra omhändertagen och alla har överseende med att man ibland vimsar runt och glömmer saker för att allt är så nytt.
Men så är det minsann inte överallt.
En vän jobbar på en liten arbetsplats, där man inte kan prata med varandra. Där mobbing och kränkning mot vederbörande är ett faktum. Där en kollega inte kan stå för sina åsikter utan baktalar, pratar skit och lämnar "hemliga" elaka meddelanden. Där chefer är flata och inte agerar trots att de ser vad som pågår. Nu är det tur att min vän är en stark person, med ett starkt socialt skyddsnät runt omkring sig. Att han har massor av arbetslivsår bakom sig som har fungerat toppen så han vet att han är en bra och kunnig person. För sånt här beteende kan ju knäcka många annars.
När jag hör sånt här berättas för mig kan jag inte låta bli att undra vad det är som gör att människor blir som min väns kollega. Jag tänker att det måste ju finnas orsaker, bero på någonting. Det gör det givetvis. Kanske ett socialt arv, helt säkert en otroligt dålig egen självkänsla. Vi vet ju att mobbare mår väldigt dåligt och att det kan vara ett rop på hjälp. Detta gäller ju givetvis också vuxna som mobbar.
När tillvaron rasar omkring den personen. Barn som det går utför med. Man kanske själv haft en strulig uppväxt. Ens egen meritförteckning när det gäller arbeten kanske kunde vara bättre. Kanske relationen inte blev som man tänkt sig - och istället för att ta itu med sitt eget liv så slår man hejvilt mot personer som egentligen inte har med saken att göra.
I ett sånt läge önskar man ju att det skulle finnas överordnade som ser bekymret. Som är villig att hjälpa den här personen istället för att bara stryka medhårs och hålla med om att det är alla andras fel. Nån som sätter ner foten och säger stopp när pesonen beter sig irrationellt och illa mot andra. Men icke!
Så min vän ville ha ett råd. Vet inte om jag gav rätt, men jag sa: - Sök ett nytt jobb. En sån här varböld går det inte att stanna kvar och jobba i. Människor som har så mycket egna problem och med ett så falskt och fegt beteende finns det ingen bättring för. I alla fall inte som min vän kan åtgärda.
Kanske det finns experter som kan hjälpa. Men då måste vederböranden ha nån sorts insikt.
Oj nu var jag allvarlig. Men jag skrev och funderade nog samtidigt. Kommer kanske en mer lättsam blogg senare. Om bantning eller nåt ;))
So long!
Min arbetsplats är en mönsterarbetsplats när det gäller detta. Gott klimat bland såväl barn som vuxna. Barn som tar hand om varandra på raster, är snälla och goa och visar de små hur man ska göra. Ett väl utbyggt faddersystem som gör att alla känner trygghet och glädje och där man respekterar varandra. Som ny vuxen personal blir man bra omhändertagen och alla har överseende med att man ibland vimsar runt och glömmer saker för att allt är så nytt.
Men så är det minsann inte överallt.
En vän jobbar på en liten arbetsplats, där man inte kan prata med varandra. Där mobbing och kränkning mot vederbörande är ett faktum. Där en kollega inte kan stå för sina åsikter utan baktalar, pratar skit och lämnar "hemliga" elaka meddelanden. Där chefer är flata och inte agerar trots att de ser vad som pågår. Nu är det tur att min vän är en stark person, med ett starkt socialt skyddsnät runt omkring sig. Att han har massor av arbetslivsår bakom sig som har fungerat toppen så han vet att han är en bra och kunnig person. För sånt här beteende kan ju knäcka många annars.
När jag hör sånt här berättas för mig kan jag inte låta bli att undra vad det är som gör att människor blir som min väns kollega. Jag tänker att det måste ju finnas orsaker, bero på någonting. Det gör det givetvis. Kanske ett socialt arv, helt säkert en otroligt dålig egen självkänsla. Vi vet ju att mobbare mår väldigt dåligt och att det kan vara ett rop på hjälp. Detta gäller ju givetvis också vuxna som mobbar.
När tillvaron rasar omkring den personen. Barn som det går utför med. Man kanske själv haft en strulig uppväxt. Ens egen meritförteckning när det gäller arbeten kanske kunde vara bättre. Kanske relationen inte blev som man tänkt sig - och istället för att ta itu med sitt eget liv så slår man hejvilt mot personer som egentligen inte har med saken att göra.
I ett sånt läge önskar man ju att det skulle finnas överordnade som ser bekymret. Som är villig att hjälpa den här personen istället för att bara stryka medhårs och hålla med om att det är alla andras fel. Nån som sätter ner foten och säger stopp när pesonen beter sig irrationellt och illa mot andra. Men icke!
Så min vän ville ha ett råd. Vet inte om jag gav rätt, men jag sa: - Sök ett nytt jobb. En sån här varböld går det inte att stanna kvar och jobba i. Människor som har så mycket egna problem och med ett så falskt och fegt beteende finns det ingen bättring för. I alla fall inte som min vän kan åtgärda.
Kanske det finns experter som kan hjälpa. Men då måste vederböranden ha nån sorts insikt.
Oj nu var jag allvarlig. Men jag skrev och funderade nog samtidigt. Kommer kanske en mer lättsam blogg senare. Om bantning eller nåt ;))
So long!
Kommentarer
Postat av: anonymus
ack ack hur det kan vara tur att du och jag har fördelen att arbeta på en bra arbetsplats där vi hjälper varandra. rådet du gav till din vän var vad jag anser det rätta men hoppas vännen lyssnar och lämnar stället fort innan din vän blir nertryckt i skorna och ej orkar.
Trackback
