Helen

Undrar ibland vart vanligt hyfs har tagit vägen. När jag var liten vill jag minnas att det fanns några oskrivna lagar om när och hur och vid vilka tillfällen man "stör" folk på deras fritid.

När man, som jag, bor med en snäll man som dessutom är duktig på datorer blir detta mycket påtagligt. Så han försöker hjälpa folk som ringer.... tidigt som sent, närhelst det är på dygnet. Vilket kan vara en källa till irritation för övriga i familjen, i synnerhet den snälle mannens blivande fru. Denna helg är den första på riktigt länge då vi var ensamma hemma. Vi har haft mycket trevliga besök av goda vänner flera helger i rad, så jag klagar inte över det - sånt tycker jag bara är roligt.

Men när så äntligen denna helgen infinner sig vad händer då? Jo då rings det... närsomhelst och hursomhelst....  Alltså skulle det tas betalt för allt timmar i supporttelefon på fritiden så skulle vi ha det mycket gott ställt.... ja antingen det eller så skulle vi kanske kunna få ha lugn och ro en helg ibland.

Här hemma finns också alltid någon i bekantskapens datorer för att fixas. Trångt bor vi och de står i vägen överallt. Vissa glömmer t o m att sambon inte längre är anställd som "datanisse", utan ringer ändå och ska ha hjälp. Vissa tycker det är helt naturligt att den datakunnige ska sätta sig i sin bil och köra 3,5 mil för att antingen hämta dator för fix eller hjälpa på stället.

Trots avsaknad av "Ämnebogener" kan jag morra ändå: MÖÖÖÖÖÖÖRRRRRRRRRRRRR!!!!!!

Jag blir bara så trött på att folk utnyttjar andra människors snällhet och att de bara tar för givet att så ska det vara. De ägnar inte en tanke åt att vi som familj också har saker för oss som kanske också behöver bli gjorda och där vi inte behöver blir hindrade hela tiden av andra människors problem.

Men herregud, inte ringer väl jag hem till min doktor på hans lediga tid och frågar om mina krämpor. Men det verkar inte ens nu för tiden gå att göra den jämförelsen.

Annat var det förr..... eller???