Helen

Då var det dags för denna tisdags minneslucka.

Idag minns jag.... djur.

Inget ovanligt för att vara mig eller hur?

Min första kärlek när det gäller djur var morfars jakthund "Gammel-Björn". Han fanns med under mina första uppväxtår på gården Espespellas där jag är uppvuxen.

Han brukade vakta mig. När mamma en gång blev arg på mig så morrade han åt henne. Ingen fick göra mig något. Sedan skaffade morfar hunden Ruff. En vinter när Ruff och Björn varit inne i köket och fått mat (Min underbara mormor Nea lagade mat till hundarna - stekte pannkaka och sånt) och morfar var på väg ut till stallet med dem där de sov om natten så försvann Gammel-Björn. Ruff och Björn brukade ta en liten lov bort mot postlådan och kissa innan de gick in till stallet. Denna gång var det bara Ruff som kom tillbaka. Björn sågs aldrig mer... varken levande eller död.

Vad vi letade. Alla letade i många många dagar. Under hus och byggnader, i diken, i skogen osv. Men ingen hund.

Han var en otroligt duktig jakthund. Spekulationerna var många. Hade han känt sig gammal och sjuk och gått iväg för att dö? Men varför hade ingen sett honom eller varför hittade vi honom inte? Eller var det så illa att han blivit kidnappad? Fanns det nån som i ren avundsjuka snott honom???? Ingen förklaring verkade rimlig och åren gick och än idag vet vi ingenting om hans försvinnande.

När Ruffs liv många år senare var till ända skaffade morfar en lite tik vid namn Jenka. Jämthund tror jag att hon var. Jenka parades och fick en liten hanvalp som också fick namnet Björn (han hade stor fantasi min morfar när det gällde hundnamn - vänta bara ska ni få höra). Eftersom jag var med från det att Björn föddes så blev han mycket kär för mig. Han var en underbar hund och jag brukade träna honom inför varje jakt. Cyklade nog åtskilliga mil med honom. Fick nån tia av morfar för jag var så duktig, något som var mycket värt för mig.

Björn hängde med ända tills jag kom en bra bit upp i tonåren. Men en dag var buren tom. Nytt sågspån låg där och jag förstod att någonting hade hänt. Ingen hade sagt nåt till mig... inte vågat göra mig ledsen... ingen hade berättat för mig att man tänkte ta bort Björn för att han inte var tillräckligt bra jakthund.

Jag minns att jag stod på gården helt tyst medan tårarna bara rann utför mina kinder. Jag kände mig iakttagen men ingen människa fanns inom synhåll. Då såg jag borta vid lagårdsporten, en underlig figur med alldeles för stora tassar och öron som med huvudet på sned och med bekymrad min satt och iakttog mig. Morfars nya valp.

Hundälskare som jag är satte ja mig ner på huk. Mer behövdes inte förrän valpen rusade fram till mig och överöste mig med valppussar! En liten tröst i eländet var det ju. Hunden döpte morfar till.... Ruff (jo det var ju det där med variationen då... he he) Men jag kallade honom alltid för Skuffen.... Jag fick inte samma band till denna hund som till Björn. Mycket för att jag nu var så pass gammal och inte var hemma och pysslade med djuren så mycket som jag gjort då jag var yngre. Men kanske också för att denna morfars sista hund en gång vid en jakt blev sparkad i huvudet av en älg och aldrig blev sig riktigt lik i och med detta. Han blev aggresiv och vaktade allt. En gång bet han mig i ansiktet när jag skulle ge honom mat. En annan gång smet han och bet en grabb. Sen fick han sluta sina dar. Såna hundar ska man inte ha kvar.

Nåväl... hemma fick vi inte ha hund... min käre far var inte så förtjust i "hunneländen". Men jag fick på prov överta en gammal tax efter min kusin en gång, men det gick inte så bra. Han kunde ibland göra utfall och han jagade allt på gården. Katter.. men dom hann ju undan eller upp i nåt träd. Värre var det för en av våra kaniner, den jagade han ihjäl. Så han blev inte långvarig heller.

Men lyckan var gjord därför att i skolan fanns ett ämne som hette FVA (fritt valt arbete). Det var på högstadiet. De tre första terminerna valde jag att tillbringa mina fredageftermiddagar i Jössebo Vinterstallar och sköta om en massa shetlandsponnies. Men de tre sista terminerna på högstadiet var ändå bäst. Då fick jag vara hos Britta Malmberg på Mostådalens kennel i Rävaberg och sköta hennes härliga hundar. Mest fäst blev jag vid rasen Cavalier King Charles Spaniel.

Min favorithund hette Berry. En black and tan tik som kom från England. Man fick alltid låna hem en hund om man ville över någon helg eller lov eller så. Det hände faktiskt att jag lyckades tjata på mina föräldrar så jag fick det. Någon helg och ett sportlov hade jag hundar. Först en helg en hund som hette Vanna och sedan min älskade Berry. Å vad det var roligt! Britta var världens underbaraste kennelinnehavare också och var alltid så snäll och vänlig mot oss tjejer. En gång hyrde hon en buss och så fick vi åka till Hundskolan i Sollefteå på studiebesök. Det var för den ersättning hon fick ifrån skolan hon hyrde bussen. "Inte ska väl jag ha några pengar för att ni kommer hit, det är ju bara roligt" sa hon. Tänk vilken underbar förebild hon var.

Min kompis M hade en hund som kom därifrån. Han hette Jojje. Men ibland kallade vi honom förr "lille Oj". Han var inte så liten. Han var en lagom tjock man i sina bästa år, precis som Karlsson på taket. Hemma hos oss hade vi katt. Världens snällaste och mysigaste Kurre (kallad lille Urr). Innan hade vi haft två katter. Min mormor hade en katt som hette Pia. Hon fick ungar stup i kvarten. En gång sparade dom en grå hane till mig. Då var jag 5 år. Han var med på mitt 5 årskalas. Vi brukade leka kurragömma han och jag. Han hette Tittian och var så fin och snäll. Tyvärr var det någon som lagt ut råttgift som Tittian fick i sig. Det var på vintern och jag minns att mamma och pappa och jag varit ut och åkt längdskidor och när vi kom hem berättade de för mig att Tittian inte längre fanns.

När jag var 8 år fick Pia tre kattungar. En svart-vit, en grå-vit och en vit med röda fläckar. ÅÅh vad jag ville ha den grå-vita. Den påminde mig så mycket om Tittian. Men både den grå och den svart-vita var honor och det ville man inte ha så dom fick nog fara till katthimlen dom men den vit-röda behöll vi. Han fick heta Ludde (fast M och jag kallade honom Dudd-Olov). När Ludde var 1 ½ år så flyttade vi från övervåningen på mormors hus och till huset intill. Det gillade inte Ludde så han blev kvar hos mormor.

När min mamma åkte på resa till Israel 1974 passade pappa på att beställa en kattunge hos min kusin Ture. Deras katt hade fått 3 ungar och en var svanslös (som sin mamma Twistan) och långhårig (som sin pappa Miren) och grå. Det finns sina förklaringar till att jag alltid haft grå katter som mina favoritkatter. Min lillasyster var 6 år när vi fick Kurre. Eftersom han var svanslös så kunde han ha bebiskläder och det tycke min lillasyster var bra. Hon klädde på honom, satte en docknapp i munnen på honom och skjutsade runt med honom i sin dockvagn. Det fann han sig i Kurre. Så fort syster var färdig och gick iväg så kikade han upp, hoppade ner och ålade snabbt ur sina bebiskläder.

Inne brukade han sova i vår mormors gamla docksäng. Ja han var nog världens snällaste katt. Han fick leva tills han var 13 ½ år. Då hade han i ett par års tid haft en tumör på frambenet. Veterinären sa att det gick bra så länge den inte växte. Men växte den skulle vi ta bort honom.... det gjorde vi hösten 1987 tror jag det var. Åh vad det var ledsamt. Trots att jag hade min egen familj och inte bodde hemma så saknade jag honom.

Ja efter Kurre så har det i mitt liv funnits många djur. Men det får jag nog ta och minnas en annan gång.

Nu ska jag ta och vila lite.... min rygg har en dålig dag idag. Igår hade den en bra dag. Det går lite upp och ner.....

Inga bilder idag... men kanske i mören!

Huj!