Helen

Jag har alltid kunnat försörja mig själv sedan jag som 21 åring började arbeta efter slutförd förskollärarutbildning. I början var det svårt att få heltidstjänster. Jag hankade mig fram på 75% vikariat rätt länge, men det gick det med. Man lär sig att rätta munnen efter matsäcken. Vi flyttade ner till Stockholm 1988 och sedan dess har det inte varit svårt att få arbete. Förskollärare var ett bristyrke redan då. När jag 2001 fick förmånen att vidareutbilda mig till lärare jobbade jag heltid samtidigt som jag pluggade halvtid i tre år. Men en stor portion envishet gick det med. Jag ville för mitt liv inte dra på mig studielån. 

Jag har med mig i min uppfostran att man ska vara plikttrogen och för mig är det en självklarhet att man måste jobba för att få lön. Ingen annan ska behöva betala för mig, varken skattebetalarna eller nån annan. 

Det enda som är ok i min värld är om man blir sjuk och därmed inte kan arbeta. Då ska samhället träda in och hjälpa till. 

Brukar ni se på tv-programmet Lyxfällan? Jag brukar kolla när jag kan och hinner. Man förfäras. Folk lånar för lyxkonsumtion för att de tycker att de också har rätt när andra får. Vilken inställning! 

Vad är det som gör folk så missnöjda undrar jag? Så missnöjd att man ständigt behöver nya kickar för att orka? Är det de sociala medierna? Ser man på andras väl valda bilder och statusuppdateringar och jämför sig? Dom pratade om detta på tv för några dagar sedan. Hur många barn som mår dåligt för dom inte får åka till Alperna eller Dubai på sportlovet. Jag blir faktiskt alldeles klen (som vi säger där jag kommer ifrån) när jag hör sånt. Tänk vad det är viktigt att vi pratar med ungar om sånt här. Källkritik även när det gäller vad människor visar upp på sociala medier och på bloggar. Att vi faktiskt nån enda gång då och då kan jämföra hur vi har det med de som har det sämre (dvs större delen av jordens befolkning). 

För någon vecka sedan såg jag Lilla Aktuellt skola med mina elever. Där visade de ett reportage om barn som äntligen kunnat börja gå i sin skola i Syrien. Det var 6 år sedan flickan de intervjuade senast gick i skolan. Hon längtade så att få fortsätt lära sig räkna och skriva. Det som var hennes vardag innan kriget i Syrien började och som så brutalt rycktes ifrån henne i och med kriget. 

Precis som en sjuks högsta önskan är att bli frisk. Jag minns min pappa som i slutskedet av sin sjukdom inte ens kunde få ner vatten. Äta hade han inte kunnat på flera veckor. Han sa på sin hälsingsk/värmländsk/norska dialekt "dä förstår inte sånt dom söm ä fresk e". Så är det kanske, vissa människor förstår inte att uppskatta det man har. 

Nu menar jag absolut inte att man inte ska ha drömmar, tvärtom tycker jag det är bra med drömmar och visioner. Men det jag menar är att det skadar inte att stanna upp ibland och sluta vara så missnöjd och verkligen kunna uppskatta saker som man har mitt framför sig. 

Lycklig är inte alltid den som har mest, utan den som kan uppskatta det lilla. 

Så tänker jag..... tralalala