Helen

"Jag är arg och sur som en himla mur". Ja så sa ena dottern efter nån ramsa dom läste på nån aktivitet hon gick på när hon var liten

Det passar på mig idag. Fy jag är SÅ less. Less på att flytta. Less på att rodda med banker. Less på att leta miljoner papper och skicka in. Less på att vakna genomsvettig av ångest om nätterna för att jag drömt att vi står ute på gatan i regn utan att ha nånstans att bo. Less på att rodda ihop saker som bara tas för självklara!

Får sån lust att ställa mig upp och skrika högt: "JAG HAR NOG AV MIN EGEN PLÅGA OCH JAG HAR VERKLIGEN GJORT ALLT JAG KAN..... Gaaaaaahhhhhh!!!!!!!!!!"

Sen vill jag ramla ihop i den hög jag känner att jag är och så önskar jag att det kommer en fe och vevar med ett trollspö. Men det går bra med en vanlig medmänniska med.... om det råder febrist.

Men jag känner mig ensam och liten. Jag har verkligen gjort allt jag kan, krupit på knäna och bönat och bett.

Så vi får lösa detta på det enda sätt som går nu.

Samtidigt är jag glad att jag lär mig. Glad att jag inser att jag inte har ett hårt "skyll dig själv" hjärta.

Jag vet precis hur jag reagerar när jag möter nån i liknande situation. Jag vet hur jag vill bemöta andra.

Men visst är jag besviken. Grymt besviken.

Men jag skiter i det nu. Jag vet att Gud älskar vår familj och han håller sin beskyddande hand över oss. Han vet att vi är människor. Inga såna där "skyll dig själv" människor.

Tack och lov för det och tack och lov att jag inte är sån.