Empati

Jag tycker mig ha märkt en sak. Ju bättre det går för människor, ju mindre bekymmer de verkar ha, ju mer de har "sitt på det torra", ju mindre förmåga till empati har man. Man orkar inte riktigt bry sig om hur de mindre bemedlade har det. 
 
Jag har den senaste tiden lovat mig själv att jag aldrig ska glömma hur det är att oroa sig över saker i sitt liv och aldrig vill jag negligera människors problem. Där jag kan vill jag verkligen vara en hjälpande hand med det jag kan. 
Jag skräms av den kyla som jag kan se människor emellan. Nån sorts "skyll dig själv för att du inte är lika lyckad som jag-mentalitet" verkar råda. Nonchalans och att låtsas som människor är luft är svårt att drabbas av.
 
Jag är tacksam för de svårigheter jag haft i mitt liv. Jag tror att vi som går igenom svårigheter också lär oss en massa av dem. Att inte döma. Att inse att vi alla är människor, vissa gör många misstag i livet andra gör färre, men att vi ändå är värdefulla. Om vi alla hjälps åt så blir det en finare värld att leva i för alla.
 
Jag har lovat mig själv att den dag allt som jag idag oroar mig för ordnat sig så ska jag aldrig, aldrig, aldrig glömma hur det är när oron gastkramar en så man knappt kan andas eller hur det är att ligga sömnlös av oro. 
 
Skulle jag nån gång halka in på den empatilösa vägen hoppas jag att nån vettig människa ger mig spark i ändan så jag inte blir sån.
 
En sång som passar in hur jag vill vara. 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0