Skam den som ger sig...
Jag fick gå och duscha ändå trots allt. Med en min som sade "Men då får du minsann klara dig själv" och en mun som sa: "Låt det gå fort och duscha inte för länge" tilläts jag nådigast att gå till duschen. Den ligger tvärs över korridoren och jag har ju min vän rollatorn att stödja på. Så jag packade ner schampoo, balsam och duschkräm som jag fick av mina 2 äldsta barn i present i torsdags, hängde dem över ett handtag och så la sköterskan ett badlakan på rollatorn och så gick jag. Jag skulle dra i larmsnöret om något gick riktigt tokigt, Jag puttade/släpade fram en stol till duschen satte mig. Hade innan sett till att jag skulle nå påsen med shampoo och tvål från där jag satt.
Så duschade jag och tvättade håret och kände mig som en ny människa. Torkade mig så gott jag kunde med badlakanet, lite svårt med benen när man inte kan böja på ryggen. Det marigaste var nog ändå att få på trosorna, jag kämpade en god stund innan jag fick i båda benen och de kom på ordentligt. Så när jag skulle manövrera ut rollatorn så fastnade den i dörren, sköterskan hade lätt kunnat hjälpa mig, men det gjorde hon inte. Hon stod lugnt kvar och tittade när jag krånglade låss dörr och rollator på egen hand. Sedan frågade hon hur det gått. Då jag svarade att allt gick bra, men att det var lite joxigt att få på trosorna så sa hon bara att: "jo så kan det vara" och så gick hon.
Så kämpar man för sin rätt att duscha så ska man inte tro att man får NÅN hjälp alls.
Jag kan ju tillägga igen att de inte har speciellt mycket att göra eftersom vi är bara ett fåtal patienter kvar över helgen. De andra dagarna har ju Calle varit här och hjälpt mig så dom har sluppit det då med.
Vårt rum ligger precis invid receptionen och där avhandlas allt med hög röst. Allt ifrån information om andra patienter till deras eget privatliv, deras barn, förestående födelsedagskalas etc etc... Tom mitt i natten, när vi vill sova så pratas det högljutt och som grädde på moset så finns en demensavdelning ovanför oss. Där huserar "Hallåmannen" Han skriker och ropar ut hela sin ängslan hela natten... Stackarn, timme ut och timme in.
Tur man ibland är så pass drogad att man sover ändå... Man måste vara frisk för att orka vara sjuk... eller hur det nu var nån som sa...
Min egen kropp känner sig rätt mörbultad. Det känns ju att man är sönderskuren och ihoplappad på 3 nivåer i ryggen om jag säger så.. men det blir bättre och bättre. Säger dom....
Så duschade jag och tvättade håret och kände mig som en ny människa. Torkade mig så gott jag kunde med badlakanet, lite svårt med benen när man inte kan böja på ryggen. Det marigaste var nog ändå att få på trosorna, jag kämpade en god stund innan jag fick i båda benen och de kom på ordentligt. Så när jag skulle manövrera ut rollatorn så fastnade den i dörren, sköterskan hade lätt kunnat hjälpa mig, men det gjorde hon inte. Hon stod lugnt kvar och tittade när jag krånglade låss dörr och rollator på egen hand. Sedan frågade hon hur det gått. Då jag svarade att allt gick bra, men att det var lite joxigt att få på trosorna så sa hon bara att: "jo så kan det vara" och så gick hon.
Så kämpar man för sin rätt att duscha så ska man inte tro att man får NÅN hjälp alls.
Jag kan ju tillägga igen att de inte har speciellt mycket att göra eftersom vi är bara ett fåtal patienter kvar över helgen. De andra dagarna har ju Calle varit här och hjälpt mig så dom har sluppit det då med.
Vårt rum ligger precis invid receptionen och där avhandlas allt med hög röst. Allt ifrån information om andra patienter till deras eget privatliv, deras barn, förestående födelsedagskalas etc etc... Tom mitt i natten, när vi vill sova så pratas det högljutt och som grädde på moset så finns en demensavdelning ovanför oss. Där huserar "Hallåmannen" Han skriker och ropar ut hela sin ängslan hela natten... Stackarn, timme ut och timme in.
Tur man ibland är så pass drogad att man sover ändå... Man måste vara frisk för att orka vara sjuk... eller hur det nu var nån som sa...
Min egen kropp känner sig rätt mörbultad. Det känns ju att man är sönderskuren och ihoplappad på 3 nivåer i ryggen om jag säger så.. men det blir bättre och bättre. Säger dom....
Kommentarer
Postat av: Helena Andersson
Hej Helén! Jag har blivit en av dina följare av din blogg. Det är tråkigt att läsa allt jobbigt du behöver gå igenom, men du har en familj och vänner som finns där för dig. Att jag läser din blogg extra just nu är för att jag i dec började få jätteont i nacken. Nu har jag varit på magnetröntgen och det visade sig vara diskbråck i c4, c5 + att ryggmärgen var intryckt. Nu är jag sjukskriven och försöker göra så mycket jag kan fast smärtan är fruktansvärd ibland. Väntar på att få komma till en ortopedläkare i Västerås. Jag tänker och ber för dig att du snart hämtar dig efter operationen. Kramar Helena Andersson (Sjögren)
Trackback
