Helen

Eller på bymål: Ja ä hänne ja nö.


Min underbara make har hållit er lite uppdaterade om hur det gått. Men här kommer en lite mer utförlig rapport.

Jag väcktes kl 6 i går och gick och duschade med den där starka tvålen man ska ha innan en operation. Tur att jag bara behövde tvätta håret kvällen innan och inte på morgonen, för vad den tvålen gör mot ens hår är nog en frisörs mardröm. Den tar nog bort resterna av alla hårinpackningar du nånsin gjort i hela ditt liv.

Nåväl. På med sjukhusets snygga outfit sedan som dagen till ära bestod av en vit skjorta som man sätter bak och fram och knäpper ihop vid halsen, Knappen satt inte fast utan låstnade hela tiden... men men.. vad gör väl det :D

Trosorna ska vi inte tala om, kan bara nämna att man lätt drar upp dom under armhålorna och att de är, som det så modernt heter, av boxermodell...hmmmm ja med korta ben alltså. Å som pricken över i´t så satte vi ett par chica knästrumpor av engångsmodell och blå plasttossor för att undvika golvkontakt.

Sen lugnande och smärtstillande piller innan sängen äntrades.

Fick ligga kvar en timme på rummet och softa innan de skjutsade ner mig på operation.

Världens goaste narkosläkare hade jag. Han stod med ett uppvärmt täcke i armarna och lade över mig när jag fick flytta över till en kall brits. Sen strök han mig över kinden och sa att det kommer att gå bra.
Vi pratade lite medan de fixade i ordning mig, med kanyl och så och vips så sov jag.


Uppvaket visade sig vara vägg i vägg med min sal och när jag vaknade sa sköterskerna att allt gått bra, varpå jag frågade om det var ok att jag fortsatte sova. Av nån anledning så har jag för mig att jag prompt måste vakna på en gång, men den snälla sköterskan sa att det var helt ok att jag fortsatte sova. Då gjorde jag det. Jag sov och vaknade i en enda röra under gårdagen. Vid ett av de klarare ögonblicken bad jag att få låna telefonen och ringa min älskade man som kom in en stund. Skönt att ha honom nära.

Tror inte jag kände mig pigg förrän runt kl 17. Maken satt hos mig en stund innan han åkte till Björklinge där han är inkvarterad hos goda vänner, min kompis Lotta med familj, Söstra mi, som hon kallas.

I vanliga fall, när vi är hemma så brukar jag och maken tycka att vi är ena riktiga nattskrotare som kommer i säng alldeles för sent. Men i går så var jag så trött så så jag trodde jag skulle somna snabbt. Men då hade jag inte räknat med min ängsliga, lätt hypokondriske rumskompis. Tänker inte ta den berättelsen nu, utan lite senare, för det känns som det blir ett alldeles för långt inlägg då. Tar den berättelsen sedan.

Men för er läsare som är släkt med mig från Espespellas sidan kan jag bara säga "Faster Berta x 10" Så förstår ni.
Men som sagt jag lovar berätta om henne sen.

Jag fick inte gå upp alls igår för det finns några stygn långt inne i ryggen som behövde vila lite sa doktorn.

Det gör grymt ont att vända sig, men har inte speciellt ont när jag bara ligger. Morfinet gör sitt alltså.

Nu ska jag vila så får jag rapportera mer sedan. Ser fram emot lite besök idag.

Kram och jättetack till er alls om varit med mig i tanke och böner. Gott är det att ha fina vänner.