Helen

Men kan vintern ta slut nån gång? Jag tycker vi har haft en otroligt härlig vinter, men mycket vit och fin snö. Men nu är det snart mars och jag vill känna att våren är på väg. En sak har jag upptäckt som är ett vårtecken i alla fall. Det är fåglarna som kvittrar utanför mitt sovrumsfönster på morgonen. Vi hade en dag för någon vecka sedan då det var riktigt skönt på altanen, sol och takdropp, så nu kan det faktiskt få sätta igång igen.

Jag är egentligen ingen vintermänniska. Jag brukar skoja och säga att jag borde varit född vid Medelhavet. Men jag uppskattar ändå de årstider vi har i Sverige. Även om jag tycker att vintern är för lång.

Jag är så nyfiken på vår trädgård. Längtar att se vad som finns planterat och vad som kommer upp. Längtar också att plantera våra pioner och åka till Mobackes och handla fler växter och plantera i rabatterna, eller byta med vänner. Jag har många favoriter. Förutom pioner och rosor så älskar jag riddarsporrar, liljor, löjtnantshjärtan, lavendel, akleja och mycket mer.

I dag har jag pratat med Hoppets Stjärna på morgonen. De berättade att vårt fadderbarn som vi haft under alla hans förskoleår börjat skolan. Han bor i Brasilien och där kostar det att gå i förskolan. För att få börja i skolan måste man ha gått i förskolan. Snacka om dilemma för de som inga pengar har. Skolan han börjat i är statlig och kostnadsfri, så nu ska vi få ett nytt fadderbarn att stödja och hjälpa genom förskolan.

Jag har haft fadderbarn sedan 1985. När mitt första barn föddes i december -84, kände jag sån tacksamhet över att ha fått ett så fint och välskapt barn att jag kände att jag ville göra något för de barn som föds i fattigare delar av världen. Sedan dess har vi haft fadderbarn på bl a Haiti och Sri Lanka och de senaste åren i Brasilien.

Jag har ett par resor jag skulle vilja göra i livet. Det ena är att få åka till Montes Claros i Brasilien och på plats få se Hoppets Stjärnas arbete där. Det andra är att jag skulle vilja åka Hurtigrutten.

Just nu finns inte utrymme för det, men det kan ju ändras. Jag tror ändå det viktigaste är att känna förnöjsamhet. Tänk vad härligt att vara förnöjsam. Jag minns en gång när jag var på en husvisning. Jag lade speciellt märke till ett par där kvinnan talade om för sin man vad som skulle göras om hon skulle tänka sig flytta in där. Jag lovar att allt skulle göras om och det i rödaste rappet. Den arme mannen torkade svetten ur pannan och såg riktigt trött ut. Han såg säkert framför sig ett antal övertidstimmar för att få råd med fruns nycker. Alltså huset var helt ok, absolut inget renoveringsobjekt eller så, men jag minns att jag tänkte hur olika vi är ändå. Jag hade innan gått och tänkt på att om jag skulle bo där så skulle jag fixa eftersom, så blir inte ekonomin så hårt belastad. Jag köpte inte huset. Om dom gjorde det vet jag inte. Men om dom gjorde det så ser jag för min inre bild hur damen pekar med hela handen och mannen utför.

Osökt kan man ju komma att tänka på den här damen:

Allas vår Hyacinth.... Förövrigt en favorit hos både mig och min äldste son.

Jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om detta ämne. Att vara förnöjsam och att ta tillvara sånt som finns och att allt vi köper inte behöver vara nytt och att vi säkert inte behöver hälften av grejorna vi tror oss behöva.

Min mamma brukar berätta att när jag var bebis så hade hon några få plagg till mig som hon tvättade varje kväll och hängde på tork. Själv minns jag när mina barn var små att man var jätteglad åt en kasse ärvda plagg. Allt kunde inte vara nytt hela tiden. Jag minns när jag precis flyttat till Sollentuna och hade helt andra mått på fönster så väldigt få av mina gardiner passade. Då fick jag tips av en kollega om en tygaffär som hette Pallinis och låg i Rinkeby. Dit åkte jag och mamma och köpte jättebillig lakansväv i olika färger och så åkte jag hem och satte mig att sy gardiner (vilket var en stor prövning eftersom sy inte är min starka sida, men det gick i alla fall).

Som jag har köpt begagnat, målat om och fixat till. Tur jag tycker det kul med vintage :))

Vi brukar skoja min make och jag att vi inte är speciellt dyra i drift. Maken behöver av naturliga orsaker inga frisörbesök, jag går till frissan ett par gånger om året, färgar gör jag själv. Våra hobbies finns här hemma, familj, hus, trädgård, våra djur.

Ja ja... vi är inte så präktiga alltid. Har jag råd går jag gärna och gör nagelförlängning och vi älskar att resa, när ekonomin tillåter. Men på det stora hela så lever vi sådär.