Det kom ett brev
Tänk att ibland blir man riktigt glad. Fick ett brev med ursäkt från "Hemlige Arne" på min mail! Han var rakryggad nog att stå för vem han är och sånt hedrar honom!
Jag har skickat ett svar som jag lägger ut här.
"TACK!
Du är första personen som vågat säga vem du är och be om ursäkt. Det ska du ha all respekt för. Jag är faktiskt mer rädd att det dagligen kan stryka omkring personer med laddade vapen så nära (känner du till området så vet du att dungen ligger väldigt nära mitt hus).
Jag trodde inte att det skulle bli så stor grej av det här som det har blivit och det skrämmer mig att jag faktiskt inte känner till kulturen här uppe längre. Jag är van vid att kunna tala om att jag blir rädd om jag blir rädd. Jag trodde i min enfald att de berörda kunde säga: "men självklart Helén, vi har ju en massa områden här omkring att vara på, skogar där det inte finns hus så nära, självklart slutar vi vara så nära ditt hus och skjuta om du tycker det är obehagligt". Men jag har faktiskt fått positiv respons från människor som talat med mig eller min sambo Calle öga mot öga. Kanske är det så att de som känner kulturen här bättre än jag inte törs säga ifrån (om detta är vad man blir utsatt för).
Kanske behövs det en bybo som bott borta så länge att hon glömt att passa sig, en blond liten lärarinna som tror på det fria ordet och som hoppas på att dottern återigen ska våga rida på stigen mellan vår och Tall-Ingvars åker utan att någon skjuter med hagelgevär runt henne och hennes häst. Återigen stort tack för att du vågade skicka detta mail! "
Som jag tidigare sagt.... behöver fler lätta sitt hjärta så går det bra på [email protected]
Jag har skickat ett svar som jag lägger ut här.
"TACK!
Du är första personen som vågat säga vem du är och be om ursäkt. Det ska du ha all respekt för. Jag är faktiskt mer rädd att det dagligen kan stryka omkring personer med laddade vapen så nära (känner du till området så vet du att dungen ligger väldigt nära mitt hus).
Jag trodde inte att det skulle bli så stor grej av det här som det har blivit och det skrämmer mig att jag faktiskt inte känner till kulturen här uppe längre. Jag är van vid att kunna tala om att jag blir rädd om jag blir rädd. Jag trodde i min enfald att de berörda kunde säga: "men självklart Helén, vi har ju en massa områden här omkring att vara på, skogar där det inte finns hus så nära, självklart slutar vi vara så nära ditt hus och skjuta om du tycker det är obehagligt". Men jag har faktiskt fått positiv respons från människor som talat med mig eller min sambo Calle öga mot öga. Kanske är det så att de som känner kulturen här bättre än jag inte törs säga ifrån (om detta är vad man blir utsatt för).
Kanske behövs det en bybo som bott borta så länge att hon glömt att passa sig, en blond liten lärarinna som tror på det fria ordet och som hoppas på att dottern återigen ska våga rida på stigen mellan vår och Tall-Ingvars åker utan att någon skjuter med hagelgevär runt henne och hennes häst. Återigen stort tack för att du vågade skicka detta mail! "
Som jag tidigare sagt.... behöver fler lätta sitt hjärta så går det bra på [email protected]
Kommentarer
Trackback
