I bland bara händer det...

som dom säger i reklamen för Triss. Denna gången var det definitivt ingen vinstgivande lott det handlade om utan ett simpelt och rätt löjligt fall (utan stilpoäng) från en hal, isig trappa (eller bro som vi säger här uppe). Vi skulle ta en tur in till byn för någon dag sen för sonen ville ta en titt i leksaksaffären, när jag halkade och lyckades med konststycket att falla framåt (kanske det blev stilpoäng i alla fall ;)) Hur som helst så tog jag emot mig med händerna och inget verkade brutet eller skadat mer än lite rispigt på vänster knä.

På kvällen när jag skulle lägga mig kände jag att det gjorde ont i svankryggen och bäckenet, men trodde nog det skulle blivit bättre till dagen efter. Men det blev inte bättre, det blev sämre.... mycket sämre. Så illa att jag i söndags fick tillbringa ett par timmar på akuten på USÖ (eller USA som tanten på sjukvårdsrådgivningen sa - eller om jag hörde fel).

Nåväl nu har man kollat sjukvården i Örebro också. Symptomen denna gång påminner mig alltför mycket om när jag var 15 år och hade diskbråck. Med den skillnaden att då tog det 11 månader att komma upp i den smärtnivå som jag lyckats komma upp i på 4 dagar.

Så jag har fått två sorters mediciner av den snälle doktorn i de körstbentas rike... den ena med den följden att jag blir trött, dåsig och yr. Men den tar bort en del av smärtan. "Kapar toppen" skulle man kanske kunna kalla det... Vågar inte tänka på hur smärtan skulle kännas utan dessa "in i dimman piller".

Jag skulle få remiss till min husläkare och jag hoppas verkligen på nån sorts skiktröntgen så man ordentligt kan se vad det är. För det är lite läskigt när känseln försvinner i vänster ben och foten inte riktigt hänger med.

Jobbat har jag dock gjort... måste passa på när man har jobb, men som Maries snälla mamma sa när hon ringde för att höra hur jag mådde: "du har aldrig varit rädd om besvären du Helén.... det vet jag sen förut".... för er som inte är bybor kan jag bara tala om att det är en fin komplimang att få.

Dock har jag turen att ha världens underbaraste man vid min sida. Han ställer upp till tusen och jag älskar honom gränslöst... Jag får den bästa vård och omtanke man bara kan få.....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0